ekeniflorens.blogg.se

För det var en tid för inte så längesen när allt var mörkt och jag trodde att jag skulle göra som min kropp, ge upp. Men fanimej, jag gav mig inte. Jag körde 500 dagar rehab, depression och sorg i en otrevlig röra. Jag låg i fosterställning och lipade för att jag inte kunde gå ut med hunden utan att få ont i knät, det knät som alltid hade varit aktivt, sprungit, hoppat och sparkat boll. Det var en tid då varje försök att jogga slutade med bakslag, tårar och besvikelse. 

Jag tog emot hjälp och jag mötte mina största rädslor. Jag fick tillgång till nya verktyg, nya sätt att kämpa genom att vara passiv. Det var det skitsvårt, skitläskigt. Jag gjorde annorlunda, gick emot mina naturliga instinkter och jag belönades för mitt mod. Nu cyklar jag inte längre på en motionscykel i ett pannrum. Nu är jag inte längre rädd för att möta det mörka. Nu cyklar jag längst ån i Florens, nöjd och lycklig över att ha vunnit tvåmålsspelet på träningen. Med en lyckad tvåfotsdribbling på repeat i huvudet. Jag cyklar nyduschad med lugnet i kroppen, ni vet det där lugnet som smyger sig in i takt med att adrenalinet från spelet pyser ut. Jag tackar det högre väsen som gav mig ett "extraliv" och jag tackar mig själv för min uthållighet. Jag tackar också alla som stöttade mig på vägen för även om jag inte var speciellt mottaglig för mänsklig kontakt då så ser jag er nu.