ekeniflorens.blogg.se

Igår blev det ett par timmars paus i klang och jubel touren för att hälsa på farmor som har åkt in på sjukhus. Alltid positiva farmor var förvirrad och ledsen. "Jag förstår inte varför inte farfar kommer och hälsar på när han vet att jag är dålig. Hade det varit han som hade legat här så hade ju inte jag suttit hemma, då hade jag varit här hos honom". Jag försökte säga till farmor att farfar dog för två år sedan men det ville liksom inte gå in. Jag hade tagit med mig min nya klänning som jag ska ha på fotbollsgalan för att jag vet att farmor älskar kläder, tyger, väskor och mode. Hon har ett öga för stil, ett öga som har ärvts av min lillasyster. Innan jag hann packa upp klänningen ur skyddsfodralet tog farmor tag i fodralet och sa "vilket skönt tyg det är i klänningen". Och jag tänkte att nu är det riktigt illa. Men så efter ungefär en halvtimme började hon klarna till, pratade om farfar i "var"-form, frågade vad jag skulle ha för skor till klänningen, om det var Gianluca som hade färgat mitt hår så där snyggt grått, tackade mig för att jag var hos henne, sa som hon alltid säger "jag förstår inte att du inte har något roligare för dig än att sitta här hos gamla farmor som bara beklagar sig." Och "du borde bli psykolog du, alltid så positiv och klok". Och när jag lämnade Sabbatsberg 1,5h senare kändes det nästan som vanligt. Nästan.

Det är fjärde gången i mitt liv som jag är på sjukhus för att vara nära människor som är närmre döden än livet. Innan jag gick in på avdelningen stålsatte jag mig och förstärkte det sterila med att sprita händerna (efter sjukhusets instruktioner). Det kändes symboliskt. Jag klev in med en blank känsla för jag visste inte hur mycket känslor jag skulle palla att ta in. Jag ville liksom släppa in känslorna i min takt för att ha kontroll över dem. Jag har lärt mig , av de tidigare tre att det gäller att vara orädd när läget blir skarpt och jag kämpade för att hålla uppe den ambitionen. I samma stund som jag klev in i rummet som farmor delar med 3 andra patienter så sparkade jag in dörren till mitt inre och jag vågade komma precis så nära som vår relation är. Vi var båda två i känslan och flydde inte från någonting. Vi skämtade om situationen men vi gjorde det inte för att fly, vi gjorde det som en förutsättning för att inte bara sväva ovanför det uppenbara. Humorn tog oss till kärnan. Det är ett fascinerande möte, det i livets slutspel och jag känner i hela kroppen att jag vinner mycket när vi tar vara på det. I bilen på sjukhusparkeringen kom tårarna. Inga krokodiltårar som när Gianluca fixade fotbollsbiljetter till mig förra veckan, bara stilla , sorgsna tårar. Det kändes bra att det blev så.

----------------

Imorse mötte jag upp lillebror för att äta frukost på Pom å Floras nyöppnade frukostställe på Odengatan. Inte mycket slår den här frukosten!