Mitt lag
På väg till gymmet igen. Har försökt skoja till det lite, hitta yttre motivation med nya skor och en mäktig använd Fiorentinatröja, Neto på ryggen. Har lagt upp en bild på instagram för att använda mina följare som coacher. Skrivit "på väg till gymmet", med andra ord it´s official, jag kan inte ljuga för dem. Sitter i soffan i gymmets reception i 20 minuter och saknar mina gamla lagkamrater. Saknar till och med de mest irriterande vännerna, de som man med flit gav en extra stöt i sidan när man fick chansen. Dem saknar jag nu.
Tittar ut genom fönstret. Det snöar i Florens idag. Och med varje flinga som faller påminns jag om min relativt nyvunna frihet. Jag behöver inte vara därute och hoppa när någon skriker hoppa. Jag äter en brioche och dricker en cappuccino till frukost men behöver inte längre trycka in en rejäl lunch vid 12.35-tiden eller packa ett mellanmål till efter träningen, den träningen där jag hoppade och hoppade och hoppade, för att tränaren sa så, inte för att det var bra för min kropp. Å det slår mig att jag är en jädra lipsill! Va fan Föredettingen, du gillade ju att träna ensam även under din aktiva karriär.
Saknaden av ett lag är inte ett överpris för den som vet vad den vill. Saknaden av ett lag är tvärtom något fint som påminner om människor och kamper från en annan tid.
Stoppar i en euro i maskinen, trycker in nummer 51 som är en 50centilitare utan bubblor. Kliver upp på bandet och river av 30 minuter med intervaller. Jag springer fort och blir svettig och jag behöver inte ens använda mina lurar och min peppmusik. Jag vill inte kladda ner den här stunden som jag till slut, (efter 20 minuters tänkande i receptionen), förstår är det bästa av två världar. Jag vill inte bli störd när jag springer tillsammans med både frihet och minnen från förr.
Jag tittade aldrig på priset som aktiv, jag bestämde mig bara för om det var något jag vill ha eller inte. Var svaret ja på den frågan så var priset och insatsen, Aldrig, någonsin, "för högt". Kanske är det så man ska gå genom livet även om man inte går på gröna fält?
Utmattad slänger jag mig på en matta och alibistretchar (vissa saker förändras aldrig). Ser mig omkring och bestämmer mig för att göra de på gymmet till mitt lag. Hon som är lite småtjock och kämpar mer än alla andra blir min motivation för att kämpa och han som springer på bandet i över en timme blir min motivation för att hålla ut. Snyggtjejen som går ner i omklädningsrummet och blåser håret mellan varje övning fungerar som ett avskräckande exempel. Aldrig ska jag gå till gymmet och svettas lika lite som hon. Mitt nya team behöver ett namn också. Jag döper oss till TEAM TO BE ABLE TO EAT CAKE. Jag gillar det namnet. Det tror jag att mina lagkamrater också skulle göra om de visste att de tillhörde ett sånt unikt litet team. Är du intresserad av att tillhöra oss? signa upp eller skriv en kommentar, vi behöver alla lagkamrater vi kan få!
Some of MY TEAMS:
Man måste kämpa i livet också, det är ju sen gammalt, och jag tänker att man som lagperson, som aldrig ifrågasatt utan bara kört kört kört ibland utan att ens veta varför men ändå bara kört, har med sig den styrkan och kämpaandan så att man har förutsättningar lyckas även i livet utanför. Även när man är förvirrad och lite vilsen har man alltid den där grundmurade kämpaandan med sig och den behövs nog tamejtusan hela livet. Men i det livet som pågår utanför planen har man en större frihet att känna efter, hur man mår och om det där kämpet (vad det än må vara) är värt det just idag. Oftast kommer man fram till att det är värt det, men ibland är det skönt att kasta upp fötterna på soffbordet och bara vara, bara för att möjligheten finns på ett annat sätt i livet utanför. Jag tänker att det är det som är att fånga de små stunderna och att också det kan vara en motivation i livet utanför, att inte alltid behöva kämpa mot ett så väldigt utstakat mål. Att få vila både kropp och själ ibland när det passar en själv och inte tvångsvila för att det står i dagens schema mellan 14-15 för att det är bäst för det fortsatta kämpet. Eller usch, svamligt, vill nog bara komma fram till att det du samlat på dig under åren på planen också kan användas som fortsatt bränsle fast i lite justerad form. När man hittar sin roll utanför planen är det fint det också. Även om man aldrig någonsin kommer att sluta sakna laget. Åh, som jag romantiserar laget nu för tiden, haha! Kram!