ekeniflorens.blogg.se

 

Igårkväll var vi på vintagemässan, jag, Nikos, Donatello, Ana och Gianluca. Förra året gick jag själv på vintagemässan i Florens och när jag klev in genom porten igår kastades jag tillbaka och påmindes om den där tiden för bara ett år sedan när jag gjorde i princip allt själv. Det var en styrka i det, att hitta själv, att tvingas prata med folk, att ta sig ut trots att jag inte förstod många ord av det som sades. Jag fick kämpa mer och jag minns att jag tänkte att "det gäller att kämpa nu för att hitta naturliga sammanhang på sikt, relationer som blir dina och som du äger". Trots att jag ser det logiska i att min ensamkamp ledde mig till mina relationer så har jag svårt att släppa kämpandet. För vissa människor är kamp något jobbigt men för mig är det något av en snuttefilt. Jag håller hårt i min kamp, återvänder alltid till den när jag har behovet av att bekräfta mig själv och min identitet. Att det har blivit så är inte så konstigt. Jag har bekräftats i min förmåga att kämpa sen den dagen jag föddes, born världsmästarkämpare och utvecklades med åren till en helt j-a amazing kämpe inom idrotten , om jag får säga det själv. Och det får man som mästarkämpe.

 

Men sen då? Ja, det är ju precis det. Jag är kämpe med stolthet, kommer aldrig släppa den delen av mig själv men de senaste åren har jag jobbat aktivt med att sluta använda kämpandet som en snuttefilt och trygghet. Precis som fotbollsspelaren behöver veta vem hen är utan fotbollen så behöver jag veta vem jag är utan kämpandet. Jag tar det steg för steg (det tar tid sån här grejer, herregud va trööög hjärnan är när det kommer till naturliga instinkter) men jag försöker iallafall göra mig själv medveten om när jag går åt fel håll. Ofta startar det med en känsla av att livet är för enkelt. En undermedveten känsla av obalans i relationen kamp/vinst och en instinkt som kickar in och säger, "du kan alltid kämpa lite extra för att väga upp obalansen". Ibland lyssnar jag fortfarande på den rösten och hittar på kamp till mig själv (en del riktiga "hittepåkamper" har jag uppfunnit genom åren) men allt oftare svarar jag "heeey, vem tror du att du är? varför ska jag kämpa med saker som är färdigkämpade? Bättre att spara kämpandet tills det verkligen behövs istället för att strössla runt för att dämpa en känsla av obalans".  Ja, alltså jag hör inte röster och jag säger inte heeey (hade jag sagt något hade jag sagt hej) men om min mentala match hade talat högt så hade den låtit sådär.

 

Först ett glas vin på salongen tillsammans med gänget och sen, fulla av förväntan tryckte vi in oss i vår lilla bil. Mässan hade samlat i princip alla vintagebutiker i hela Florens i en enda lokal och det var så jädra mycket balla plagg. Vi hann bara vara där i en dryg timme innan de stängde och jag behöver mer tid att vrida och vända och känna på grejer så jag återvänder imorrn.