JAG ÄR RÄDD!!!!

 
 
Jag ska vara uppriktig, jag trodde jag hade gjort upp med alla mina rädslor och att jag var en sån tuff som inte var rädd för något. Jag VAR en sån som inte var rädd för något men när man byter liv, miljö och vardag så utvecklas man och i släptåg med den personliga utvecklingen följer nya rädslor. Först ser man dem inte , de följer liksom med lite på avstånd som en bil med spanare i en polisfilm. De håller distansen, stannar till, käkar en donut och låter en vaggas in i tron om att de inte finns. Det kan ta månader, år innan man upptäcker dem och under tiden växer de sig allt starkare. Så länge de är osedda, i bilen med en donut, fortsätter de att svälla. De sitter där och tjockar till sig medan du trampar på i ditt liv, känner kanske att något skaver men slår det ifrån dig, det är säkert inget, du har ju det så bra i din nya miljö, i ditt nya liv. Du känner dig stundtals sorgsen , arg eller irriterad. Utan egentlig orsak och du försöker analysera och reflektera allt du kan. Kanske beror det på dålig sömn, kanske är det hormonerna eller så är det bara en saknad som måste accepteras som ständig och återkommande. Du försöker hitta pusselbitarna men de passar inte. Det dyker upp förklaringar som gör dig lite gladare i stunden men du vet också att det är något som fortfarande ligger dolt. Så PANG! En dag bestämmer sig spanarna för att slå till. Du har känt att något har varit på gång den senaste tiden men att de skulle storma byggnaden var du inte beredd på. Poletten trillar ner och som  i en actionfilm med en twist spelas scen för scen upp tills du sitter där med eftertexterna rullande, en tom popcornskål och med tanken: Såklart!!! F-n att jag inte kunde lista ut det tidigare!!!
 
I veckan har jag gråtit mycket för att jag inte har så många sammanhang i Italien. Jag har saknat att springa in i en bekant på gatan helt random och prata om gamla klasskamrater och om skoltiden i björkebyskolan. Jag har saknat att hoppa in i en taxi med en chafför från Rosengård och diskutera herrlaget och damlaget och Olof Perssons betydelse för Malmö FF. Tanken på att det ALDRIG händer i Italien har legat som en tung sorg i bröstet och även om jag har förstått att bara jag kan hantera mina tankar och känslor så har jag febrilt sökt lösningar utan att hitta dem. Gianluca har också sökt lösningar, på alla sätt, utanför och innanför boxen och det har hjälpt en liten stund innan den stora sorgen har kommit över mig igen. Jag är inte rädd för att vara ledsen. Att vara i sorg är inte farligt eller dramatiskt för mig men det skaver alltid när jag inte hittar förklaringar. Så iförrrgår smällde det till:
 
Jag är rädd! Rädsla har styrt mig i fel riktning , rädsla har skapat det tunga och sorgsna! Undermedvetet har jag varit livrädd för att skapa något här i Italien. Jag har trott att alla dörrar som öppnas här innebär att lika många stängs i Sverige. Jag har varit rädd för det definitiva. Min separationsångest har fått mig att kämpa emot allt det som faktiskt skulle kunna ge mig samma typ av vardag här i Italien som jag har och alltid kommer ha i Sverige.Jag har klagat på att jag saknar sammanhang men samtidigt har jag slagits järnet för att stå emot att skapa dem.
 
Insikten kom till mig iförrgår på alla hjärtans dag, av en slump. Jag hade följt med Gianluca på en begravning och eftersom han har lokalsinne som en flaska pucko så hamnade vi utanför motorvägen , i det område där jag brukade träna fotboll när jag spelade i Fiorentina. Gianluca som har sett mina rädslor för längesen men inte velat förminska dem greppade tillfället och sa "kan du inte visa mig vart du brukade träna så kan vi åka förbi och se hur det ser ut?" Jag tyckte det var en bra ide men kollade på klockan och såg att den var strax efter 17 vilket troligtvis innebar att Fiorentinas damer var på planen eller precis hade avslutat träning. En omedelbar obekväm känsla sköljde över mig och jag sa att det kanske var bättre om vi åkte någon annan dag när de var mitt i träning eller inte tränade alls. Gianluca stod på sig, vi svängde in vid träningsanläggningen och mycket riktigt hade de precis avslutat träningen och de flesta var på väg in i omklädningsrummet. Gianluca parkerade och hon som inte är rädd för något ville plötsligt inte gå ut ur bilen. "Vi skiter i det, sa jag till Gianluca. Vi behöver inte gå ut ur bilen idag, känns bara pinsamt". Han stod på sig: "Nu är vi ju här, vi går ut och kollar om det kanske är någon av dina gamla kollegor som är på väg av planen." Sen gick han ut och jag kunde ju inte gärna sitta kvar ensam i bilen som en idiot. Jag öppnade bildörren. Jag skulle bara gå ut och hälsa på mina vänner men det kändes som att jag stegade fram för att slå en avgörande straff i en cupfinal. Hur var det möjligt?
 
Första spelaren på väg ut från planen var Stephanie, Fiorentinas svenska målvakt och en av få som jag faktiskt har träffat de senaste månaderna. Steph pratar svenska och i min helknäppa rädsla kändes hon som en skänk från ovan just då. Därfefter kom de en efter en, mina gamla lagkamrater, tränare och jag kände mig genuint glad över att se dem. Jag blev förvånad över att de verkade vara glada att se mig också. Jag pratade med dem, på italienska och det kändes inte alls jobbigt, flöt faktiskt på bra till och med. De var ett av mina sammanhang i Italien och det hade varit enkelt för mig att göra dem till en del av mitt liv här men rädslan har hindrat mig. Jag har varit rädd!
 
Tillbaka inne i bilen kände jag mig 100 kilo lättare. "Jag är rädd!! Gianluca, jag är ju för f-n rädd för att skapa något här! Jag har varit rädd i flera månader, kanske i ett år!! Rädslan är pusselbiten!" Logiskt förstår jag att ingen dörr stängs i Sverige bara för att jag börjar bygga något här men känslomässigt har jag inte följt med. Jag har kämpat emot separationsångesten på fel sätt, genom att hålla fast istället för att acceptera. Rädslan har levt med mig så pass länge att den har påverkat min personlighet här i Italien och här bor nu en betydligt mer orolig och ängslig version än den som lever i Sverige. Det hela har blivit som en ond spiral där jag hela tiden har byggt min självkänsla i Sverige och blivit räddare och räddare här. Låter jättemärkligt när jag skriver det men jag har liksom vant mig vid att leva som halvsvag här. Att vara en svagis i vardagen är inte alls min cup of tea men jag har fungerat tack vare att jag kan vara som jag är både när jag är med Gianluca och när jag är i mitt andra sammanhang, med killarna i laget som jag tränar. Jag har klarat mig okej men i slutändan har osäkerheten inför andra sammanhang begränsat mig till dem. Jag som brukade hoppa fallskärm ut ur trygghetszonen har blivit en som lever mitt liv i Italien utan att ens ta en powerwalk till gränsen. Nu är det officiellt! Jag har varit rädd , jag är fortfarande rädd men jag är på väg och jag känner mig glad och lätt och välkomnar utmaningen att möta mina rädslor! Pusselbiten är på plats och nu ska jag anta varenda utmaning, varje litet steg välkomnar jag hur läskigt och skrämmande det än känns. Jag började mitt nya liv igår, pratade massa med okända människor vid planen, skickade ut en tweet som översattes till italienska och som rörde upp saker här i Italien. Jag blev livrädd, förstås eftersom jag har varit en svagis här och är känslig för allt som kräver att jag står upp för mina åsikter, till skillnad från Sverige där jag vet vem jag är. Men jag tuggade i mig, bestämde mig för att stå emot rädslan, vara stolt , stark trygg och imorrn ska jag ner på Fiorentinas match där jag vet att jag kommer möta människor som har reagerat negtivt på mina uttalanden på twitter. Känslan är kittlande. Jag håller på och bygger något starkt här och jag känner mig stolt över den jag är. Rädslan, vilken magisk kraft! Jag tog första steget iförrgår och jag känner mig redan uppjagad och förväntansfull inför de utmaningar som väntar. BRING IT ON MOTHERFUCKERS!!!!!
1
maximilian

Lisa du är en gåva. Dina texter hjälper andra att förstå. Du uttrycker det jag jobbar med men på ett så enkelt och naket ätt att det inte går att väja sig. Man får en känslomässig koppling till dina texter som skapa en ödmjukhet i mig.