När livet är som ljusast har jag svårt att förmedla. Den största lyckan, de finaste vyerna, de mäktigaste ögonblicken förtjänar en berättelse som jag inte behärskar och därför blir bloggen tyst. Jag vill inte fläcka ner. Vet inte vart jag ska börja. Jag har försökt fota. Tänkt att bilder ska kunna förmedla det som mina ord inte klarar av. Naivt. Jag har slutat fota och börjat igen. Slutat för att jag insåg att nuet upphörde i samma stund som jag började reflektera över hur jag skulle behålla bilden för alltid. Börjat igen för att jag älskar att se det vackra även på bild. Nu har jag hittat en mellanväg. Jag fotar det ytliga, estetiskt vackra men är i nuet i middagarna, mötena, känslorna och accepterar att de stunderna inte är något jag behärskar att förmedla, än. Men jag är fylld av dem. Jag vaknar 04.30 på mornarna för att de samlade ögonblicken exploderar inuti mig. Inte poff, poff. Inte pjuuung! De exploderar som atombomber, KABOOOM!! Låter det i hjärtat , i magen , i bröstet. Det är människor som skapar de här explosionerna, det är nya möten, det är gamla relationer och det är kärlek. Det är kärlek fanimej överjävlarallt. Och så det estetiska och de unika upplevelserna ovanpå det. De som man kan försöka fota.
