January- May 2017 in pics

 
First day of 2017 we spent playing football in Tuscany together with family and friends and I managed to break our rental car in two
 
 
 
 
 
In January i went to fashion week Pitti Uomo in Florence
 
 
 

Then a great boy named Sabri came in to our lifes and became a part of the family when he moved in with my brother <3
 
 
Me and Gianuca went to New York in February
 
 
 
 
 
In the end of february I went with my brother to Manilla, Phillipines in to visit friends and sponsorkids
 
 
 
 
In Manilla I got really sick and had to go with an ambulance from the airport when we got home
 
 
In march I went with Gianluca to Bologna for a big hair exhibition
 
 
In the end of March we went to Munich to visit Peter
 
 
 
 
We came back just in time for eastern in aprile, celebrating with family and friends in Tuscany
 
 
I the end of April I started my own company Dreamers Team, took a quick trip tho Gothenburg to eat Pizza with my Team Sandarna and to record my first podcast with my friend Sarah Mellouk
 
 
 
 
 
Back to Florens and my mum came to visit me. We had nice apertivos in the terass and saw the tower of Pisa
 
 
 
In the beginning of May I was invited by the Swedish embassy in Rome to have a speech in italian at the Nordic film fest. I got to meet and present a film with these fantastic boys. The evening before we had a dinner at the embassy.

 
 
 
From Italy to Sweden and Gothenburg in the end of May and the famous photographer but most of the amazing person Bingo Rimer took portraits of our boys in Team C and of the girls in Rampen
 
 
 
 
 
 
 
Then in the end of May Gianluca colored my hair turcose and I had many friends visiting and we enjoyed great dinners together
 
 
 
 
 
 
Also in the end of May I got a new job for the the biggest footballclub in Europe, IF Brommapojkarna. I became the coach of the coaches
 
 
Then before I knew it I got two other jobs in one week in may and I started my studies to be an expert for Swedish television during the Womens European Championship in football. I also was presented as the headcoach for the mens team Teatro del sale in Florence.
 
 
 
And just like that, we went in to the 1st of June.

Dreamers Team

 
  (null)

 
 
För nästan 30 år sedan var jag 7 år gammal. Då sjöng jag på hittepåitalienska till Gianna Nanninis "Un’ Estate Italiana". Jag åkte genom Italien i en husbil med min familj och vi hade ett kasettband med Un’ Estate på repeat, på bägge sidor. Utan att veta om det sjöng jag tillsammans med Nannini om "den där drömmen som börjar som barn och som alltid tar dig längre bort". Jag sjöng om vinnare som hade viljan att vinna i ögonen och jag sjöng om magiska nätter, en sommar i Italien. Jag sjöng om allt det utan att veta om det. (förutsatt att min låtsasitalienska hade samma uttal som det riktiga språket) Italiens VM-låt 1990 lyckades verkligen fånga den renaste formen av fotbollen, ett barns drömmar. Kanske var det i husbilen, kanske var det på någon av alla rastplatser och campingar där vi pausade och lirade matcher på gruset. Kanske var det när vi köpte den nya flaggbollen på en bensinstation, ni vet fotbollen med alla VM-länders flaggor. Jag vet inte exakt vart eller när men när vi rullade in mot förorterna till Stockholm efter tre veckor i husbilen så hade jag min dröm klar för mig:

Jag ska bli fotbollsproffs i Italien!

Jag visste att det skulle komma utmaningar på vägen. Att Italien inte hade några damlag med proffsverksamhet var en utmaning men den la jag ärligt talat aldrig speciellt stor vikt vid. Jag tänkte bara att jag var tvungen att träna så pass mycket att jag kunde ta plats i Milans herrlag. Jag skulle till Italien! Betydligt svårare utmaningar väntade runt hörnet. Skador som gjorde att jag missade totalt fem år av min karriär. Den sista skadan så allvarlig att jag aldrig mer skulle kunna spela fotboll. Tredje gången korsbandet gick men ännu värre, en väldigt stor broskskada. Erling hämtade mig på sjukhuset i Malmö efter beskedet. "Lisa, du kommer bli en fantastisk ledare", sa han med tårar i ögonen medan jag grät hejdlöst övertygad om att livet tog slut, just där, just då. Därefter följde ett och ett halvt år av rehab, tvivel och depression. Jag fick möjligheten att gå till botten och gräva runt i allt, från födseln och framåt med hjälp av Rosengårds mentala tränare och 2013 blev inte bara mitt livs värsta år utan även mitt livs viktigaste. Jag kom tillbaka till fotbollsplanen mot alla odds men det visade sig att det sista hindret på vägen skulle bli det allra svåraste. Så oväntat. Jag visste att det krävdes mod för att nå sina drömmar men hade aldrig reflekterat över att det krävs ännu mer mod för att ge upp dem. Året var 2015 och det fanns fortfarande inga garantier eller serie A herrklubbar med professionella damlag i Italien. Inga garantier men jag var tillbaka på fotbollsplanen, hur länge jag skulle klara av att hålla mig innanför de vita linjerna var svårt att säga. Ibland kändes det som att kliva in på ett minfält. Jag visste att nästa gång det smäller, då är det slut. Så jag hoppade. Jag gav upp min andra dröm. Den om att spela i damlandslaget. Drömmen som hade drivit mig framåt i vardagen, varje dag och som med handen på hjärtat hade varit en större motivation än den om Italien. Jag gav allt men jag nådde aldrig hela vägen fram. Det var en sorg och det svåraste beslutet jag har fattat men utan modet att ge upp den ena skulle jag gå miste om båda två. Jag sa upp kontraktet med Göteborg och väntade. Dödstyst från agenten. I två månader väntade jag utan intressanta konkreta anbud från utlandet. Sen lät det pling. Ett meddelande från Caroline Segers agent. Fiorentina ska starta Italiens första professionella damlag som ska vara en del av herrklubben. De behöver en innermittfältare , skulle du vara intresserad?


Bingo! Efter 27 års väntan packade jag väskorna och åkte till Italien. Läkarundersökning dag 1 och eftersom jag inte pratade ett ord italienska blandade jag ihop korsband och ledband några gånger och glömde nog att säga något om broskskadan, stressfrakturen och den opererade magmuskeln och tre dagar senare hade jag signat ett kontrakt med Fiorentina. Jag var proffs i Italien!

   (null)


Ibland blir drömmen inte som man tänkt sig, ibland blir den mycket bättre än så.

 
Belöningen för att vara modig och tålmodig i sitt drömmande är magisk. Efter tre månader i Italien sprang jag in i fd grannar från Göteborg. Anki och Peter bjöd in mig i deras hem och på den första middagen hamnade jag bredvid Gianluca. På pappret var vi väldigt olika. Han rökte, hade inte tränat en enda gång de senaste 25 åren, tog bilen 70m från huset till caféet för att ta den första av dagens 10 espressos. Han jobbade med skönhet, hade 300 parfymer, gick och la sig 04 och klev upp vid 10.30. Mina sovtider var 22-07. Han var äldre, 19 år äldre och jag visste inte vart han befann sig i livet. På pappret var vi väldigt olika. Men alla som håller på idrott vet att det som står på pappret inte betyder någonting. Frisören visade sig vara den största kämpen av alla, en drömmare som jobbade stenhårt och Aldrig gav upp. Han slogs då för att återhämta sig efter motgångar några år tidigare, idag är han global artistic director och global creative director på ett stort företag. Hans resa inspirerar mig varje dag. Gianluca Sasso rev ner alla mina försvar på bara några veckor. Jag försökte parera med allt jag hade , tänkte "lugn nu, de här känslorna är ett resultat av en situation och din romantiserade bild av Italien, försök vara lite cool tills du vet vad du faktiskt känner". Det gick inte. Jag slet upp hela chokladkalendern och tryckte i mig alla bitarna "va fan man måste ju få leva lite också!!!"

  (null)


För mer än ett år sedan började vi försöka skapa en liten familj. Gianluca hade noll koll på naturens lagar och sa efter en månad att "konstigt att du inte är gravid än". Nja, inte jättekonstigt kanske eftersom man har typ 2 dagar i månaden då "fönstret är öppet för nya värvningar". "Va?? 2 dagar? Skämtar du?" Ett år gick och vi jobbade ganska intensivt, ungefär som med chokladkalendern men utan resultat. Min hockeykompis Danijela Rundqvist hörde av sig och berättade att hon och fina nisse Äntligen hade lyckats bli gravida, efter 4,5 år med försök. De hade fått hjälp av linnekliniken i Uppsala. Jag ringde upp linnekliniken direkt, fick ett fantastiskt bemötande och tid för utvärdering och första möte bara någon vecka senare. Träffade läkare Janne och klickade omedelbart med honom. Janne är verkligen svincool och jag studsade ut från kliniken med en känslan av bubblande glädje. Janne kommer fixa det här, janne är bäst!

 
Under semester i Grekland i augusti fick vi svar och besked om att vi bör prova ivf. Hormonsprutor och tabletter i ett par veckor och sen i slutet av september satte de in ett embryo gjort av Gianlucas , som han uttrycker det "jättestarka grekisk/italienska simmare" och ett av mina normala svenska ägg. Hur det gick till när Gianluca lämnade sina starka simmare skriver jag om i ett annat inlägg men tips till andra i hans situation: taktiken "hot och slag" är kanske inte att rekommendera om man vill få sin viktigaste spelare att prestera.


Nu ligger jag på ett hotellrum i Vicenza och lyssnar på Nannini. Jag sjunger med på riktig italienska och jag tänker att hela min resa för att komma hit, den 27 år långa färden, kanske var den förutbestämd bara för att jag skulle hitta Gianluca. Jag spelade ett år i Fiorentina men Gianluca har jag för alltid. Ibland blir drömmen inte alls som man har tänkt sig, ibland blir den mycket bättre än så. Idag tar jag i extra när jag sjunger för jag vill att den lilla rackaren som växer i min mage ska höra Nanninis ord om drömmen som börjar redan som barn. Vi vet inte vad det kommer bli men vi ska göra allt vi kan för att få den här lille att våga drömma och, om det någon gång behövs, våga ge upp sina drömmar. Skulle det bli en total mix av mig och Gianluca och ungen vill slå rekord i att springa runt med saxar i händerna och en flaggboll vid fötterna så kommer vi stötta den i det också. Går allt som det ska så blir vi tre drömmare i familjen Sasso/Ek precis innan VM i fotboll drar igång i juni nästa år. Jag och Gianluca är ÖVERLYCKLIGA!! Framförallt över att 66% av familjen kommer vara representerade i fotbollsVM 2018 😃❤️
(null)





2

Svar till Aftonbladet

 Sitter i en taxi på väg till Arlanda och har precis läst en krönika i en av Sveriges största kvällstidningar. Kristoffer Bergström skriver om att tugga i sig fakta och jag känner mig så trött och uppgiven i den här kampen att jag inte vet om jag orkar fortsätta slåss för det som är rätt. 

Jag och några med mig gick i bräschen för den här diskussionen för att elitspelarna i Holmalunds damer skulle slippa. De orkar inte "tjafsa" för de vill bara fokusera på fotbollen. De vill ha en bra relation med klubben. Kanske har de till och med fått restriktioner och munkavel men det kan jag inte skriva något om för gör jag det så sätter jag mina kollegor i den situation som de till varje pris vill undvika: att behöva ta en feministkamp mitt i brinnande säsong och samtidigt slåss mot sin egen klubb (kubb). DE VILL BARA SPELA FOTBOLL. De är elitidrottare. Jag upprepar det för att påminna mig själv, det är lätt att glömma när man ser till behandlingen och diskussionen: de är elitidrottare! 

Jag och andra med mig skulle driva den kampen för dem och vi blev bekräftade i att vi gjorde det på rätt sätt. Det var fakta vi publicerade. Deras känslor blev förmedlade. Det var tacksamhet som uttrycktes "inifrån". Jag fick ta emot en del skit från män som inte ville förstå, som skrev att "tjejerna är ju nöjda, va klagar ni för??" Och förstås mycket värre saker än så. Det är inte kul att ta emot sånt och stå mitt i det men jag är inte elitfotbollsspelare längre,  jag spelar inte i Holmalunds damer och jag behöver inte ha en god relation till min klubb. 

Vi kände att vi var på väg , diskussionen var igång och vi närmade oss vettiga slutsatser. Jag kan inte göra mer nu, det var min känsla. Så rivs allt ner igen och vi börjar om tillsammans med Kristoffers artikel. Han skriver om att man ska "kolla upp fakta" innan man ryter och kräks. FAKTA är att strukturer inom idrotten ger en felaktig bild av verkligheten. Män som krampaktigt håller fast vid den makt de har och gör allt för att rättfärdiga beslut och beteenden. Jag är inte arg på Kristoffer, hur ska han och andra journalister kunna förstå kraften i dessa strukturer och vilken makt de har? Det är omöjligt för dem att förstå att de svar som lämnas till kvällstidningen döljer och skyddar den ojämlika idrotten. Munkavel på spelarna hade kunnat vara ett sätt att skydda strukturen. Det hade jag aldrig kunnat skriva något om förstås eftersom det hade drabbat och riktat fokus mot spelarna. De spelarna som är elitidrottare, de som inte vill ha massa tjafs utan bara spela fotboll. Och så hade vi varit tillbaka i en situation som var värre än där vi började.

Jag är på ett sätt glad över artikeln i Aftonbladet för det visar att inte ens de grävande journalister kan nå fram och lyckats förmedla en riktig bild av vad som faktiskt pågår inte bara i Holmalund utan i tusentals idrottsföreningar runtom i landet. Kan vi alla komma överens om att aldrig mer ta fakta för givet och att försöka lyssna på dem som befinner sig och har befunnit sig i den aktuella miljön. Lyssna, inte bara på vad de säger utan även på det som de inte säger! Vi behöver varandra i det här, journalister, idrottare, vuxna och barn, bara TILLSAMMANS kan vi få ett mer jämlikt och rättvist samhälle!