Att vara agent

Läste precis ett inlägg från en annan agentbyrå som jobbar med både herr och damspelare där de uppmuntrade alla agenter inom damfotbollen att skänka hela förmedlararvodet tillbaka till klubbarna i damallsvenskan. "För att göra något för jämställdheten inom idrotten". 

 

Jag har spelat fotboll i hela mitt liv , de flesta åren utan en 100% ersättning. Jag har gjort det för att jag älskar att spela fotboll, för att jag ville se hur bra jag kunde bli och för att nå mina drömmar. Som spelare köpte jag att jag inte fick betalt. Jag jobbade gratis och accepterade att jag var damfotbollsspelare, vi tjänar inte pengar på vår fotboll. Det var innan jag förstod vårt och mitt eget värde.

 

För drygt två år sedan la jag av som spelare och sen dess har jag sökt ett sätt att bidra till damfotbollens utveckling, utanför planen. Snittlönen i damallsvenskan ligger på 11000kr i månaden och vissa föreningar har inte möjlighet att erbjuda sina spelare mental träning, sjukgymnastik och andra grundförutsättningar för att spelarna ska må bra och kunna prestera. Prestera för att nå sina drömmar. Det är inte klubbarnas fel. De kämpar på allt de kan i en värld "jämställd sponsring" är ett okänt ord för de flesta företag och de vrider och vänder på varenda krona för att få det att gå runt. När jag fick frågan om att bli förmedlare insåg jag att det var en möjlighet att hjälpa till på riktigt. Att hjälpa spelarna med det stöd och support som de behöver vid sidan av planen, mental träning, tillgång till sjukgymnast, efter-karriären-förberedelse och att hitta personliga sponsorer som gör deras liv lite enklare. Att ge det till spelarna skulle innebära att man dessutom tog bort en del av bördan för klubbarna och på sikt skulle man kunna driva damfotbollen framåt från bägge håll. Kan man sedan ta det steget längre och hjälpa färdiga spelare att hitta sina drömklubbar i utlandet, att uppnå den drömmen som de som spelar nu, liksom jag hade som barn "att bli fotbollsproffs" och samtidigt se till att de utländska storklubbarna fördelar resurserna mer rättvist mellan herr-och damfotbollen, ja då kan jag göra skillnad på riktigt.

 

För att göra allt det här, för att göra skillnad på riktigt behöver jag som förmedlare en ersättning. I dagsläget är snittlönen i damallsvenskan 11000kr och jag som agent får 5% av den lönen om jag hjälper en spelare under ett år. Dra av sociala avgifter och skatter så förstår ni att det inte blir många hundralappar i ersättning per klient. Det är okej! Det är inte jämställt , det är inte rättvist men det okej för jag vet att jag gör det för att skapa en bättre framtid , för hela damfotbollen. Hade jag jobbat med herrspelare hade jag tjänat mångmiljonbelopp på en affär, så är det inte i dagsläget. Förmedlarföretag som jobbar med både herrar och damer har enorma resurser, pga den ojämställda verkligheten som jag har levt och idrottat hela mitt liv i. Så nej, jag kommer inte ge mina 5% i förmedlaravgift tillbaka till klubbarna, jag kommer ge dem och spelarna så mycket mer än så. Dock är det magiskt att de som har möjlighet att ge ekonomiskt gör det, TILLSAMMANS FÖR EN MER JÄMSTÄLLD FOTBOLLSVÄRLD!

(null)

 
2

Det vackraste vi aldrig någonsin har sett

 
 
 
 
 

När det har hänt saker i mitt liv som har varit jobbiga eller svåra att hantera har jag alltid skrivit. Att skriva har varit mitt sätt att reflektera och mitt verktyg för att ta mig vidare från livets prövningar. Att sätta ord på känslor och upplevelser har lärt mig att få grepp om dem. Jag skrev när korsband och hjärtan brast , jag skrev när pappa blev sjuk och somnade in, när de ensamkommande killarna i Lag C skickades tillbaka till ett Afghanistan i krig och när gatuhunden Eskil (som vi adopterade från Cypern) först kom till Sverige och sen två veckor senare dog av fästingsjukdom. Vi som bara skulle rädda honom från ett liv på gatan.

Jag skrev om när farfar gick bort och farmors lidande det sista halvåret då farfar fortfarande levde. Jag beskrev hur lilla, sköra farmor, 90 bast försökte hjälpa farfar på toaletten på natten när hemtjänsten inte hade möjlighet att komma ut till lägenheten i Stockholm. Lägenheten som Farfar absolut skulle bo kvar i trots att det var uppenbart att det på ett otroligt plågsamt sätt tog livet av både honom och farmor. Och vem kunde egentligen anklaga farfar. Han hade tagits ifrån all självständighet och integritet och höll krampaktigt fast i det sista han kunde bestämma över, vart han ville avsluta sitt liv.

Jag har skrivit om mycket men väldigt lite om det som hände i februari 2018. Jag skrev om upplevelsen på sjukhuset. Den var konkret, något som alla kunde förstå, även jag. Jag dissekerade de sista dygnen som gravid för hitta grepp, för att få tag i de känslor som kändes ogripbara.
 
Hur förklarar jag sorgen efter någon som ingen kände förutom vi? Hur förklarar jag för mig själv och andra att den kärleken jag kände för han som var i min mage var den största. Ogripbart. Allt glider bara runt och vägrar klä sig i ord, rubriker eller ens tankar. Som ett stort svart hål som visserligen tar emot logik och förnuft men bara för att sluka det och skita ut det till något oigenkännligt.

Imorrn den 15e juni var det beräknad födelsedag för bebisen som dog i februari. Några månader är inte mycket i en vuxen människas liv men för ett foster är det hela skillnaden mellan att födas och bli något greppbart och att bli ihågkommen som det vackraste vi aldrig någonsin sett.

Nu börjar jag skriva igen. Jag ska skriva om allt som kan hjälpa mig och om det som möjligtvis kan hjälpa andra. Kanske blir det en bok till slut, kanske blir det något annat. Innan jag börjar beskriva allt det som jag har haft svårt att sätta ord på behöver jag rensa ut och städa rent bland de känslor som har påverkats av yttre faktorer. Jag måste spotta ut irritation och skav för att kunna börja bygga nytt.

De senaste månaderna har varit fyllda med kärlek. Från nära och kära, bekanta och människor vi inte ens känner. Vi har vandrat genom livet utan hud och varit känsliga för minsta beröring. Nästan uteslutande positiv energi som har lagts i ryggsäcken, som färdmat att plocka fram på vår resa mot drömmen.
 
Vi har gjort tester och läkarna har analyserat. Alla de bästa säger samma sak, det var ren otur. Fostret var perfekt när det kom ut. Inga missbildningar, normalutvecklat och utan några skador, varken yttre eller inre. Det händer i 3,5 fall av 1000 att ett foster dör efter vecka 22. Alltså knappt 99,7 % drabbas inte. För mig betyder det att risken att vi ska drabbas igen är minimal. Det känns bra.

Jag skrev att vi har levt hudlösa. Som överkänslig personlighet sen födseln var det ett tillstånd jag kände till redan innan. Att vara mottaglig är fint men det är också väldigt smärtsamt. Allt som sägs tolkas, hanteras och analyseras. Slutprodukten blir starka känslor skapade av någon annan, utanför mig.

Jag satt i Gianlucas salong några veckor efter att det fruktansvärda hade hänt och en bekant kom fram och började prata förtroligt med mig. Hon avslutade med att säga ”nästa gång ska du fokusera mindre på träning och mer på att vara gravid, komma i form kan du göra en annan gång”.

Hur jag än bemöter ett sånt uttalande ses mina ord som ett försvar. Jag minns att jag mumlade ”jag tränade faktiskt inte speciellt mycket även om du har fått den uppfattningen via instagram”. Jag mumlade men stod inte på mig, utan hud gör det jävligt ont att närma sig elden.

Veckan efter hände samma sak igen. En man som går på samma gym som oss i Florens kom in i salongen för att klippa sig hos Gianluca. Han hade sett mig göra benböj utan vikt några veckor tidigare och då påpekat ”are you really supposed to be in the gym when you are pregnant?” Jag hade skrattat åt honom då men nu kom han alltså några veckor senare , såg ner på min mage och sa ”Excuse me girl but are you still pregnant?”- No, we lost it. ”ohh, maybe because you did too much in the gym”.

Jag och Gianluca är väldigt olika som personer men vi är lika med en sak: Vi gör alltid vårt allra bästa för att vara vårt absolut bästa. Till alla ni som inte vet vad det innebär att vara sitt bästa, i sport, jobb, relationer eller i livet, det här är till er:

 Jag är elitidrottare. Att vara elitidrottare innebär att man är professionell i ALLT man gör. Att vara sitt allra bästa i alla lägen innebär att man anpassar sitt liv efter sina mål. Om du tror att jag tränar för att komma i form när mitt mål är att bli mamma så har du inte förstått någonting. Samma dag som  vi satte igång processen med att försöka skaffa barn så blev mitt livs mål att skaffa barn.  Jag drack inte vatten från kranen eftersom jag inte ville riskera onödiga bakterier. Jag spottade ut en bit choklad som hade likör i sig för att undvika alkohol,  jag sov middag en timme varje dag för att bebisen i magen skulle få extra krafter med en extra pigg mamma. Jag åt som en elitidrottare, sökte ekologiskt, glutenfritt, frukt och grönt, proteiner och rätt kolhydrater. Tog bort 75% av onödigt socker för att ungen i magen skulle få det bästa, höll mig till en kaffe om dagen för att inte få i mig för mycket koffein. När det gällde träning och motion så gjorde jag sånt som min kropp mådde bra av, stärkte rygg, höfter, axlar, armar och baksida. Motionerade med powerwalks för att jag mådde mycket bättre när jag fick röra mig. Jag gjorde enbart träning som var rekommenderad av läkare och människor med gravidträning som specialområde. Jag gjorde det som var bäst för att nå mitt mål, på ALLA möjliga sätt.
 
JAG VET! Jag behöver inte försvara mig. Jag vet det. Och fram tills nu har jag inte haft något behov av att skriva om de få promille som har tagit energi iöverhuvudtaget men ju mer tiden går, ju närmre vi kommer nya äventyr dessto mer vill jag städa ut och sopa banan för framtiden. Ingenting ska få kladda på den rena känslan och det minnet som jag har från månaderna som gravid. I höst/vinter ska vi försöka igen och om det skulle lyckas och jag med tiden skulle bli gravid på nytt så vill jag leva på exakt samma sätt som jag levde då. Aldrig har jag varit en bättre version av mig själv, aldrig har jag känt mig lyckligare. Idag börjar fotbolls VM och jag avslutar den här texten med en rad från min allra bästa VM-låt:
 
ma voglio viverla così quest'avventura
senza frontiere e con il cuore in gola
 
men jag vill leva det såhär det här äventyret
utan gränser och med hjärtat i halsgropen




2

Påsken är kidnappad

 
 
 
Påsken har alltid varit min högtid. Kravlös, maxad med glädje, godis och vårkänslor. Påsken har jag hållt som min lilla oas, långt bort från sentimentala känslor, mörker, sorg och saknad. I år känner jag inte så. Blev förbannad först. Va fan, fick man inte ens ha påsken ifred nu? Jag grät och snyftade åt Gianluca (dramatisk gråt): "Påsken är nerskitad av sorg för alltid! Det var den enda högtiden jag hade kvar! "Men sen bestämde jag mig för att den bara är tillfälligt kidnappad. Jag kommer hitta den igen lagom till nästa år. Påsken, så som jag känner den. 2018 är det en annan påsk. 2019 ska jag fira MIN påsk igen och jag ska fira den dubbelt för det som jag missar i år. Glad påsk allihopa!
 
 
Annars har jag roat mig med att jobba och köpa mig glädje. Den här ringen med en stor "rock" för att symbolsiera Rocky.
 
 
Och de här skorna men med dem kom jag inte på någon bra koppling till vår sorg så med dem är det väl egentligen bara att erkänna att de köptes för att jag tyckte de var snygga.
 
 
 
2