JAG ÄR RÄDD!!!!

 
 
Jag ska vara uppriktig, jag trodde jag hade gjort upp med alla mina rädslor och att jag var en sån tuff som inte var rädd för något. Jag VAR en sån som inte var rädd för något men när man byter liv, miljö och vardag så utvecklas man och i släptåg med den personliga utvecklingen följer nya rädslor. Först ser man dem inte , de följer liksom med lite på avstånd som en bil med spanare i en polisfilm. De håller distansen, stannar till, käkar en donut och låter en vaggas in i tron om att de inte finns. Det kan ta månader, år innan man upptäcker dem och under tiden växer de sig allt starkare. Så länge de är osedda, i bilen med en donut, fortsätter de att svälla. De sitter där och tjockar till sig medan du trampar på i ditt liv, känner kanske att något skaver men slår det ifrån dig, det är säkert inget, du har ju det så bra i din nya miljö, i ditt nya liv. Du känner dig stundtals sorgsen , arg eller irriterad. Utan egentlig orsak och du försöker analysera och reflektera allt du kan. Kanske beror det på dålig sömn, kanske är det hormonerna eller så är det bara en saknad som måste accepteras som ständig och återkommande. Du försöker hitta pusselbitarna men de passar inte. Det dyker upp förklaringar som gör dig lite gladare i stunden men du vet också att det är något som fortfarande ligger dolt. Så PANG! En dag bestämmer sig spanarna för att slå till. Du har känt att något har varit på gång den senaste tiden men att de skulle storma byggnaden var du inte beredd på. Poletten trillar ner och som  i en actionfilm med en twist spelas scen för scen upp tills du sitter där med eftertexterna rullande, en tom popcornskål och med tanken: Såklart!!! F-n att jag inte kunde lista ut det tidigare!!!
 
I veckan har jag gråtit mycket för att jag inte har så många sammanhang i Italien. Jag har saknat att springa in i en bekant på gatan helt random och prata om gamla klasskamrater och om skoltiden i björkebyskolan. Jag har saknat att hoppa in i en taxi med en chafför från Rosengård och diskutera herrlaget och damlaget och Olof Perssons betydelse för Malmö FF. Tanken på att det ALDRIG händer i Italien har legat som en tung sorg i bröstet och även om jag har förstått att bara jag kan hantera mina tankar och känslor så har jag febrilt sökt lösningar utan att hitta dem. Gianluca har också sökt lösningar, på alla sätt, utanför och innanför boxen och det har hjälpt en liten stund innan den stora sorgen har kommit över mig igen. Jag är inte rädd för att vara ledsen. Att vara i sorg är inte farligt eller dramatiskt för mig men det skaver alltid när jag inte hittar förklaringar. Så iförrrgår smällde det till:
 
Jag är rädd! Rädsla har styrt mig i fel riktning , rädsla har skapat det tunga och sorgsna! Undermedvetet har jag varit livrädd för att skapa något här i Italien. Jag har trott att alla dörrar som öppnas här innebär att lika många stängs i Sverige. Jag har varit rädd för det definitiva. Min separationsångest har fått mig att kämpa emot allt det som faktiskt skulle kunna ge mig samma typ av vardag här i Italien som jag har och alltid kommer ha i Sverige.Jag har klagat på att jag saknar sammanhang men samtidigt har jag slagits järnet för att stå emot att skapa dem.
 
Insikten kom till mig iförrgår på alla hjärtans dag, av en slump. Jag hade följt med Gianluca på en begravning och eftersom han har lokalsinne som en flaska pucko så hamnade vi utanför motorvägen , i det område där jag brukade träna fotboll när jag spelade i Fiorentina. Gianluca som har sett mina rädslor för längesen men inte velat förminska dem greppade tillfället och sa "kan du inte visa mig vart du brukade träna så kan vi åka förbi och se hur det ser ut?" Jag tyckte det var en bra ide men kollade på klockan och såg att den var strax efter 17 vilket troligtvis innebar att Fiorentinas damer var på planen eller precis hade avslutat träning. En omedelbar obekväm känsla sköljde över mig och jag sa att det kanske var bättre om vi åkte någon annan dag när de var mitt i träning eller inte tränade alls. Gianluca stod på sig, vi svängde in vid träningsanläggningen och mycket riktigt hade de precis avslutat träningen och de flesta var på väg in i omklädningsrummet. Gianluca parkerade och hon som inte är rädd för något ville plötsligt inte gå ut ur bilen. "Vi skiter i det, sa jag till Gianluca. Vi behöver inte gå ut ur bilen idag, känns bara pinsamt". Han stod på sig: "Nu är vi ju här, vi går ut och kollar om det kanske är någon av dina gamla kollegor som är på väg av planen." Sen gick han ut och jag kunde ju inte gärna sitta kvar ensam i bilen som en idiot. Jag öppnade bildörren. Jag skulle bara gå ut och hälsa på mina vänner men det kändes som att jag stegade fram för att slå en avgörande straff i en cupfinal. Hur var det möjligt?
 
Första spelaren på väg ut från planen var Stephanie, Fiorentinas svenska målvakt och en av få som jag faktiskt har träffat de senaste månaderna. Steph pratar svenska och i min helknäppa rädsla kändes hon som en skänk från ovan just då. Därfefter kom de en efter en, mina gamla lagkamrater, tränare och jag kände mig genuint glad över att se dem. Jag blev förvånad över att de verkade vara glada att se mig också. Jag pratade med dem, på italienska och det kändes inte alls jobbigt, flöt faktiskt på bra till och med. De var ett av mina sammanhang i Italien och det hade varit enkelt för mig att göra dem till en del av mitt liv här men rädslan har hindrat mig. Jag har varit rädd!
 
Tillbaka inne i bilen kände jag mig 100 kilo lättare. "Jag är rädd!! Gianluca, jag är ju för f-n rädd för att skapa något här! Jag har varit rädd i flera månader, kanske i ett år!! Rädslan är pusselbiten!" Logiskt förstår jag att ingen dörr stängs i Sverige bara för att jag börjar bygga något här men känslomässigt har jag inte följt med. Jag har kämpat emot separationsångesten på fel sätt, genom att hålla fast istället för att acceptera. Rädslan har levt med mig så pass länge att den har påverkat min personlighet här i Italien och här bor nu en betydligt mer orolig och ängslig version än den som lever i Sverige. Det hela har blivit som en ond spiral där jag hela tiden har byggt min självkänsla i Sverige och blivit räddare och räddare här. Låter jättemärkligt när jag skriver det men jag har liksom vant mig vid att leva som halvsvag här. Att vara en svagis i vardagen är inte alls min cup of tea men jag har fungerat tack vare att jag kan vara som jag är både när jag är med Gianluca och när jag är i mitt andra sammanhang, med killarna i laget som jag tränar. Jag har klarat mig okej men i slutändan har osäkerheten inför andra sammanhang begränsat mig till dem. Jag som brukade hoppa fallskärm ut ur trygghetszonen har blivit en som lever mitt liv i Italien utan att ens ta en powerwalk till gränsen. Nu är det officiellt! Jag har varit rädd , jag är fortfarande rädd men jag är på väg och jag känner mig glad och lätt och välkomnar utmaningen att möta mina rädslor! Pusselbiten är på plats och nu ska jag anta varenda utmaning, varje litet steg välkomnar jag hur läskigt och skrämmande det än känns. Jag började mitt nya liv igår, pratade massa med okända människor vid planen, skickade ut en tweet som översattes till italienska och som rörde upp saker här i Italien. Jag blev livrädd, förstås eftersom jag har varit en svagis här och är känslig för allt som kräver att jag står upp för mina åsikter, till skillnad från Sverige där jag vet vem jag är. Men jag tuggade i mig, bestämde mig för att stå emot rädslan, vara stolt , stark trygg och imorrn ska jag ner på Fiorentinas match där jag vet att jag kommer möta människor som har reagerat negtivt på mina uttalanden på twitter. Känslan är kittlande. Jag håller på och bygger något starkt här och jag känner mig stolt över den jag är. Rädslan, vilken magisk kraft! Jag tog första steget iförrgår och jag känner mig redan uppjagad och förväntansfull inför de utmaningar som väntar. BRING IT ON MOTHERFUCKERS!!!!!
1

June-December 2017

Started June with photoshoot together with the rest of the Swedish chanel 1 team for the womens Euro 2018. Stayed 3 days in Sweden and worked as an ambassador for the youth coaches, took part in an information video to inspirire youth coaches. Third day some work with IF Brommapojkarna, visiting trainings with the kids, great fun!
 
 
 
 
 
 
 
 From Stockholm a 3 days get-away to Munich to watch Coldplay in concert together with Gianluca and Peter.
 
 
 After Munich I took a flight directly to Gothenburg, met friends, watched the womens national team play before I took the first flight to Stockholm in the morning the day after and participated in the morningshow of chanel one and talked in the radio about my job as an expert.
 
 
 
 After one week with intense work it was a month of relaxation, preparations and parties with friends in Stockholm, Tuscany and Malmö.
 
 
 
 
 
 
 
In the beginning of July I  worked as a coach on a fantastic footballcamp one hour outside Stockholm. My coachingteam was a mix of ex players and coaches and it was e genuin fun experience.
 
 
 Back to Italy for 5 days to pack my bags and get ready for the womens euro 2017 in Netherlands. I was excited before I left and I can honestly say it was my best jobexperince ever. Much thanks to these fanatstic people and all the other people in the crew.
 
 
 
 
 
Sweden lost against the hostnation (who later won the whole tournament) and after 18 days in a bubble I packed again and went back to Italy and five days of recovering with Gianluca and friends.
 
 
 
 
August means vacation for my italian man and this year also for me. We  started of with a week i Sweden, first Gothenburg and then Stockholm and our countryhouse.
  Before leaving Sweden for Greece we passed by some of my boys who where protesting against the Swedish gouverment that sends back kids to war in Afghanistan. It was hard to see all those kids sleeping on the street, loosing more hope every day and replacing the feeling of being protected with fear for their lifes.
 
 
Gothenburg , my city:
 
The countruhouse outside Stockholm:
 
 
 
 
Greece and Corfu for 8 days and we did training, eating and relaxing.
 
 
 
 
Back in Tuscany, running in the wineyards:
 
 
September started with a trip to Stockholm to celebrate the yearday of our father with champagne and dinner.
 
 
 
Then a visit at my first club FK Bromma to meet their players, give them my jersey from Fiorentina and to get one from them.
 
 
On the same day as I visited my first club I also played a game together with explayers against the club I work for, If Brommapojkarna. The footballfamily is a powerfull family!
 
 
Back to Florence to coach the boys in the first trainings and games for the season, Im superimpressed, the are quciklearners and after two lost games we won 7 in a row.
 
 
 
 
 In the end of September me and Gianluca went to Sweden together to put together a child in a clinic thats specialized in that. Between the appointments with the doctors we did Stockholm and enjoyed my family.

 
Back to Italy for one week before I left Again for Sweden to give inspiration to youth leaders and to visit some teams with IF Brommapojkarna.  I also took the chance to visit the meeting of the organisation for explayers in Sweden and the get the latest news before I went to watch the Swedish mens national team in the qualification for the world cup 2018.
 
 
 
 
 
In the end of September they put in the embryo and then we just crosssed our fingers in three weeks before we could do the test and see if I was pregnant. After a game with my team in Florence the 10th of october we went to the house in the mountains and did it. I woke up 05.00 because of excitement and Yes! Something was growing inside of me!
 
 
 
 
Excited and happy I packed bags, again, to go to Sweden for the weekend and work for the Swedish television.
 
 
From october we went in to November  and somewhere in between the Swedish national team beated Italy and made it to the world cup!
 
November means footballgala and I got the oppurtunity to speak with amazing youth leaders and hand out their awards for their work with young girls and boys who wants to play football. Swedish football would not survive without these people.
 
 
 
 
The day after the Gala in Stockholm i took a flight to the south of Sweden to speak for an organization that helps kids with homework and give them mentors who can help them reach their dreams. An fantastic organisation named Drivkraft that support young people to make them choose a good street in life and stay away from trouble. I spoke for the mentors, the kids and other people involved in the activities of Drivkraft.I Caught the last eveningflight back to Stockholm and the morning after I went back to Italy and Florence.
 
 
In the end of November/beginning of December I was invited to a conference in London to talk about integration and sport and as an "Agent of change" using a special tool called Psytool in my work with young people in sport. A couple of great days at the Chelsea Arena Stamford Bridge with people from all over the world and I was a part of a paneldiscussion where I talked about my experinces.
 
After the conference was over I stayed 5 extra days, 2 at my friend Ramona Bachmans house and the 3 in a hotel together with my family which arrived in the end of the week. I also bumped in to two other friends from football, Ingvild Stensland and Christen Press and got to spend time also with them. Gotta love the footballfamilly!
I did shopping and bought a new jacket.
 

January- May 2017 in pics

 
First day of 2017 we spent playing football in Tuscany together with family and friends and I managed to break our rental car in two
 
 
 
 
 
In January i went to fashion week Pitti Uomo in Florence
 
 
 

Then a great boy named Sabri came in to our lifes and became a part of the family when he moved in with my brother <3
 
 
Me and Gianuca went to New York in February
 
 
 
 
 
In the end of february I went with my brother to Manilla, Phillipines in to visit friends and sponsorkids
 
 
 
 
In Manilla I got really sick and had to go with an ambulance from the airport when we got home
 
 
In march I went with Gianluca to Bologna for a big hair exhibition
 
 
In the end of March we went to Munich to visit Peter
 
 
 
 
We came back just in time for eastern in aprile, celebrating with family and friends in Tuscany
 
 
I the end of April I started my own company Dreamers Team, took a quick trip tho Gothenburg to eat Pizza with my Team Sandarna and to record my first podcast with my friend Sarah Mellouk
 
 
 
 
 
Back to Florens and my mum came to visit me. We had nice apertivos in the terass and saw the tower of Pisa
 
 
 
In the beginning of May I was invited by the Swedish embassy in Rome to have a speech in italian at the Nordic film fest. I got to meet and present a film with these fantastic boys. The evening before we had a dinner at the embassy.

 
 
 
From Italy to Sweden and Gothenburg in the end of May and the famous photographer but most of the amazing person Bingo Rimer took portraits of our boys in Team C and of the girls in Rampen
 
 
 
 
 
 
 
Then in the end of May Gianluca colored my hair turcose and I had many friends visiting and we enjoyed great dinners together
 
 
 
 
 
 
Also in the end of May I got a new job for the the biggest footballclub in Europe, IF Brommapojkarna. I became the coach of the coaches
 
 
Then before I knew it I got two other jobs in one week in may and I started my studies to be an expert for Swedish television during the Womens European Championship in football. I also was presented as the headcoach for the mens team Teatro del sale in Florence.
 
 
 
And just like that, we went in to the 1st of June.