Idag


Idag såg jag en flicka som satt utanför ett café och två män som jobbar på ett café. Såg ju annat också och det hände massor men inget som finns på bild. Det får räcka så idag helt enkelt. 

Imorrn åker vi till Schweiz och spelar träningsmatch. Arrivederci! 

Save the children - be the change

06 ringde klockan, kaffe vid stadion och sen avfärd till Milano för att representera Fiorentina och Rädda barnen på Milano Expo. Bra kaffe! Bra café!


Jag och Gre representerade femminile. På vägen dit frågade jag tusen frågor om vad saker heter på italienska och hon svarade tålmodigt på allt, Det är en bra kompis:-) 


På mässan mötte vi upp grabbar från herrlaget som var lyckliga efter gårdagens vinst borta mot Inter. 4-1 på San Siro och upp i serieledning i serie A, Forza!! Tillsammans med folk från rädda barnen gick vi en rundtur som gav inblick i vardagen för en syrisk 5åring på flykt. Vi fick namnlappar med namnet Tarek för att försöka återskapa känslan av att gå i någon annans skor, Starkt och viktigt. Vi fick se en film med en liten syrisk pojke, Tarek och vi fick gå in i olika delar som var uppbyggda som ett flyktingläger i Jordanien. 


Efter rundturen var det fotografering och sen tåg hem till Florens och träning. Bra och fin dag som avslutades med kaffe och risotto hos Massimo och Emanuel, mozzarella , den bästa , hos min favorit gammelgubbe Luciano som har specieriaffär på min gata. Nu ganska mör men inspirerad och taggad på att göra skillnad. #bethechange 



Fiorentina - Florens - Milano - calcio femminile - rädda barnen

Bra kämpat lilla lorten!



Cykelturen till och från träningen tar bara 15 minuter enkel väg men är en viktig del av min Florensvardag. (Inte min cigg till höger i bild). Jag stannar alltid på bron på vägen hem, tittar på allt fint och tänker "hey, bra kämpat lilla lorten!" 

För det var en tid för inte så längesen när allt var mörkt och jag trodde att jag skulle göra som min kropp, ge upp. Men fanimej, jag gav mig inte. Jag körde 500 dagar rehab, depression och sorg i en otrevlig röra. Jag låg i fosterställning och lipade för att jag inte kunde gå ut med hunden utan att få ont i knät, det knät som alltid hade varit aktivt, sprungit, hoppat och sparkat boll. Det var en tid då varje försök att jogga slutade med bakslag, tårar och besvikelse. 

Jag tog emot hjälp och jag mötte mina största rädslor. Jag fick tillgång till nya verktyg, nya sätt att kämpa genom att vara passiv. Det var det skitsvårt, skitläskigt. Jag gjorde annorlunda, gick emot mina naturliga instinkter och jag belönades för mitt mod. Nu cyklar jag inte längre på en motionscykel i ett pannrum. Nu är jag inte längre rädd för att möta det mörka. Nu cyklar jag längst ån i Florens, nöjd och lycklig över att ha vunnit tvåmålsspelet på träningen. Med en lyckad tvåfotsdribbling på repeat i huvudet. Jag cyklar nyduschad med lugnet i kroppen, ni vet det där lugnet som smyger sig in i takt med att adrenalinet från spelet pyser ut. Jag tackar det högre väsen som gav mig ett "extraliv" och jag tackar mig själv för min uthållighet. Jag tackar också alla som stöttade mig på vägen för även om jag inte var speciellt mottaglig för mänsklig kontakt då så ser jag er nu. 




Florens - jag - kämpa - passiv
1