Att resa och möta ex

 
 

Ställde klockan på 06.35 iförrgårmorse för att hinna med 09-flyget till Göteborg. Några timmars fixande och trixande i Götet innan jag äntligen skulle få komma hem och träffa Gianluca! Kl11.00 sitter jag mitt i fika med vänner när jag får ett sms om att mitt flyg till Berlin som skulle gå 17.45 är inställt. "Vi ber om ursäkt". Jamen dåså! Försöker komma fram till kundtjänst men det är lönlöst, kopplas bort direkt. Tänker och handlar snabbt och tar mig ut till Landvetter för att hinna före alla andra som har fått inställt flyg. Kommer dit och får reda på att jag är inbokad på nästa flight, den går dagen efter, på eftermiddagen. Va fan! Säger jag. Men kolla Pisa! Eller från Stockholm! Eller med många mellanlandningar! Eller Bologna! Och de kollar och kollar men det verkar heldött.

 
Mitt i allt dyker ett kortvarigt ex upp. En som jag inte har sett på typ två år. Med kortvarigt syftar jag på månaderna vi var tillsammans sen hängde han kvar i mitt huvud mycket längre än "kortvarigt". Det var första gången jag fick hjärtat krossat och jag hade svårt att acceptera 1) att det var någonting med mig som inte var tillräckligt bra för någon annan. Och 2) Att den insikten gjorde mig så pass svag att jag började tumma på mitt egna värde. I samband med att han ville sluta träffas pajade jag knät. Jag fick min allvarligaste skada, den som tog tre operationer och 1,5 år för att få ordning på. Men ändå, jag har svårt att släppa att jag lät mig själv falla så hårt den där gången för några år sedan, att jag tillät mig  sjunka så lågt. Jag gjorde som jag alltid har gjort, försökte kämpa mig ur situationen. Alltså , jag kämpade på de lustigaste små sätten man kan tänka sig. En dag ska jag skriva ett blogginlägg enbart om den kampen, såhär i efterhand ser jag ju att jag var väldigt nära gränsen till galen. Jag ska skriva ett blogginlägg för när jag befann mig i situationen så var det svårt att hitta bra hjälp. Jag googlade och letade efter böcker men den fanns liksom inget meningsfullt som kunde hjälpa en ur det. Det var en grym (dubbel bemärkelse) grej att ta sig igenom och min upplevelse var inte på något sätt unik, tvärtom ett supervanligt tillstånd för ett hjärta. Och jag väntade och blev besviken, på telefonsamtal, livstecken och på mötesplatser där allt ställdes in en halvtimme innan. Jag trodde att man kunde lyckas med allt om man bara kämpade men lärde mig att i envägskärlek funkar ingen kamp i världen. Bara den insikten var tung när den slog mig, att det fanns saker i livet där kämpa inte var gott nog. Efter våra "några månader" tillsammans dröjde det ända till Gianluca, dvs ungefär 3 år, innan jag på riktigt släppte den killen. På låtsas släppte  jag honom förstås långt tidigare men på riktigt, i mitt huvud , var han med från och till , till för ett år sedan. Då träffade jag Gianluca och fick uppleva vad kärlek åt bägge håll gör med en. Jag förstod ju också  att kärlek åt bägge håll skulle vara roligare än åt ett håll men att det kunde vara såhär , det visste jag faktiskt inte. 
 
Med Gianluca växer Min kärlek med hans för mig. Både kärleken jag känner gentemot honom men också gentemot mig själv. Det är passion, gnista, humor och utmaning men det också trygghet och en vetskap om att vi alltid är ett team. När jag är svag är han stark och när han är svag kan han vila hos mig. Nu vet jag och nu ska jag aldrig nöja mig med något annat. Nöj er inte med något annat!!! Ja det var ett litet sidospår. Det exet dök iallafall upp och jag blev genuint glad över att se honom. Han var inte alls läskig och Han påminde mig om att jag var den som skadade mig själv fast med honom som verktyg. Hejsan hejsan och några fraser om Thailand innan jag avbröts av biljettgubben som meddelade att de har hittat ett sätt att ta sig till Bologna, som ju ligger cirka en timmes bilresa från Florens. 
 
Göteborg-Berlin-Berlin-Frankfurt-Frankfurt -Bologna sen bil med Gianluca Bologna-Florens. 
 
Perfekt!! Den tar jag! Ringer upp Gianluca och berättar att jag kommer, fast till Bologna. Gianluca är lite risig men säger att han kommer och plockar upp mig i Bologna. Ringer någon timme senare och GL har 39,5 i feber "but no problem, I pick you up , I'm gonna be there!" Och jag tänker att min lilla macho grekitaliano ska ta det steget längre nu för att visa skillnaden mellan han och "burning paper" som jag kallar exet. (Burning paper för att vår relation var som att tända eld på pappet- en bra gnista och vild eld men papper brinner fort och därför skapar det eldandet inga förutsättningar till något långt och stabilt) 
 
Jag blir förbannad! Han ska ge fan i att köra 3 timmar totalt för att plocka upp mig i Bologna, jag KLARAR mig själv! Hör GL säga "If I'm not strong enough I send my sister to pick you up" och jag skriker tillbaka "JAG VILL INTE HA HJÄLP AV NÅGON!!!SPECIELLT INTE NÅGON I FAMILjEN SASSO!!!  Och jag hör Gianluca säga till sin syster på italienska "hon är väldigt självständig, hon vill göra saker själv" och jag skriker allt jag kan "JAG ÄR FÖR FAN INTE SJÄLVSTÄNDIG , Jag är BARA NORMAL!!!!!
 
La på luren, lyckades snacka mig in på ett plan till Florens från Frankfurt (en flight som jag passerade av en slump, på väg till min gate mot Bologna) tog en taxi hem och 18 timmar efter starten från morsan iförrgår morse kunde jag äntligen lägga mig hemma i soffan å landa. Fylld av julen, resan och tankar kring kärlek. 
 
 

Sluta vara ängslig!

 
 
Är full av självförtroende idag. Efter 10 dagar med självförtroende som har kommit och gått, nån slags konstig ängslan, med kulmen igår då precis ALLT kändes fel i provrummet så vaknade jag idag och kände "nu jävlar sätter jag på mig det jag vill och bär det med stolthet". Velourbyxorna som jag provade i lördags , blev fotad i av lillebror och sen bad honom ta bort bilden som han la upp på instagram för att jag tyckte jag såg så fruktansvärd ut. De velourbyxorna bär jag idag och njuter nästan av att låren ser sådär stora ut , det som jag alltid haft komplex över. Va konstigt livet är, vad beror det här på? Någon som vet? 
 
Hör du till dem som har en dålig dag idag? Lite ängslig eller osäker? Det är bara i huvudet! Så påminn dig själv om att sluta vara så j-a ängslig! Och påminn gärna mig också, imorrn eller i övermorrn när du är den säkra och jag nojjar över något oväsentligt! Livet är för kort för att vara ängslig!!!
 
 
1

Bästa julklappen någonsin!

Idag fick vi bästa julklappen någonsin när farmor flyttades från sitt tillfälliga boende till ett mer permanent. Hon har varit orolig för den här dagen och vi också. Vore så synd om hon hamnade utanför centrum eftersom mamma, Syrran och brorsan försöker vara där varje dag. Så idag var det dags och min farbror med familj flyttade farmor och en del möbler från lägenheten, kläder och personliga grejer TILL  BIRGER JARLSGATAN i Stockholm. Porten bredvid min mamma och ett stenkast från lillebror! När farmor går ut på balkongen kan hon vinka till morsan, sånt enormt maxflyt!!! Någon timme efter inflytten körde morsan och farmor vinken för första gången och farmor grät av lycka. De fyra fönsterna som lyser längst upp till vänster är mammas lägenhet, så nära är det!

 
Personalen verkar supergullig och ambitionen är att det ska kännas som ett hotell för de som bor där fast med egna möbler och prylar. Måltiderna skall vara dagens höjdpunkt och inför helgen bjuds det alltid på ett glas öl eller vin till middagen. För att fira in helgen ordentligt bjuds det på fredagsdrink och lotteri med champagne som pris. Syrran, som är en liten tant innerst inne, utbrast "men gud, jag längtar tills jag blir gammal och får flytta hit!"
 
 
 Sen hade farmor fått "hänt i veckan" och jag var med på bild. "Synd att inte farfar lever för han hade varit så stolt. Han hade klippt ut den här bilden." Och jag tänkte att det var väl tur att farfar slapp uppleva detta. Japp, det är bilden som jag kapade vid hakan här på bloggen för någon vecka sedan men skit i det. SÅ nöjd över att de har zoomat in SPIGOLO tatueringen och 51an. Grande Spigolo!