Att släppa någon fri

Går runt på gatorna i Göteborg och tar in den staden som är min. Att äga och vara ägd av en stad är en gåva. Att känna att man tillhör och kan återvända när man vill är inte en självklarhet för alla. Jag hade turen att födas i ett land dit jag kan återkomma , jag har till och med lyxen att välja vilken stad som är min. Jag föddes i en, bor i en annan och tillhör känslomässigt en tredje. Vissa har ingen. 
 
Jag promenerar förbi Hedens fotbollsplaner där jag blev kär i lag C för ett par år sedan. Laget vars spelare och ledare förändrade mig för alltid. Jag bär dem alltid med mig och varje gång jag återvänder till Göteborg så grips jag av känslan att min vardag borde vara här, Tillsammans med dem. Men det är den inte längre. Jag har hittat kärleken i ett annat land och jag har valt att bo där . 
 
Barndomsdrömmen tog mig till Florens och sen blev jag kvar, tack vare en gata i Göteborg. Ja alltså, det var ju många steg på vägen men på Karl Gustavsgatan i Göteborg träffade jag för 7-8 år sedan , för första gången Anki och Peter. De var bara matte och husse för mig då. De ägde Uffes lekkamrat junior och efter ett år med brottningsmatcher på gården (för hundarna, inte för oss) försvann junior och hans ägare från Göteborg. 6 år senare klev hela familjen junior in på en restaurang i Florens. Jag var ny i staden, överlycklig över att se en hund och två människor som jag kände igen. Jag sprang fram till dem på restaurangen och sa "hej! Ni känner nog inte igen mig men Uffe lekte med junior för många år sedan". Matten och hussen fick namn och Anki och Peter bjöd in mig i deras liv och förändrade samtidigt riktningen på mitt. Idag är Anki och Peter nära vänner till mig och en stor del av mitt liv i Florens. Deras generositet och öppenhet visade vägen. De skickade tips på restauranger, recept på bröd, florenspärlor, lunchinbjudningar och jag kände mig mindre ensam i min nya stad. Och jag tänker att kan man få någon att känna sig mindre ensam i en ny stad är det en grym gåva. Det kostar kanske tid och ansträngning men ger en trygghet och välmående till någon som inte känner sig hemma. Nu när jag känner Anki och Peter vet jag att de gör allt med hjärta. 110 procent eller inte alls. Jag tror att de sista procenten i människors ansträngning är det som gör skillnaden. De hade kunnat nöja sig med att skicka restaurangtips och hjälpt mig hitta i Florens men de gav det där lilla extra och bjöd hem mig på middag, i deras hem. På den middagen träffade jag Gianluca och därefter växte relationen, inte bara med Gianluca utan även med Anki och Peter. Jag tänker ofta på det, hur den där lilla extra ansträngningen och omtanken i mötet med andra människor är det som gör skillnad. Sista stegen, de som inte alla orkar eller vågar ta, de stegen är de allra viktigaste. Anki och Peters "all in-mentalitet" förändrade livet för mig och jag kommer alltid vara dem tacksam för det. 
 
Imorse väcktes jag av ett meddelande från en av killarna i Lag C. Han frågade om vi ses idag och han skrev att de ville ha mig i deras lag ikväll. Han skrev att de alltid är stolta över mig. Jag reagerade otroligt starkt på hans ord och jag trodde först att det var någon form av pms (mitt i cykeln) men med några timmars distans förstår jag ju varför. Meddelandet från de som jag känner dåligt samvete mot släppte mig fri.  Fan , jag gråter nu bara jag skriver det. Killen i lag C fick mig att acceptera mina egna känslor och han gav mig den tillåtelse som jag hade svårt att ge mig själv. Kanske den finaste gåva man kan ge en annan människa, modet att bryta sig fri från sina egna tankar och krav. Känner mig så jädra tacksam över att de, med förmågan att ge så mycket, är en del av mitt liv.
 
Imorse efter frukost: Uppfylld av Göteborg och tack vare killarna i lag C, klarare i huvudet accepterade jag alla känslor, även de som tidigare kändes egoistiska och smutsiga. Jag var ärlig mot mig själv med det som jag tidigare inte velat acceptera, att min vardag är Florens och att jag skulle ha svårt att vara lycklig utan Gianluca och det som jag har i Italien. Jag accepterade också att Min känslomässiga stad är Göteborg. 
 
Människorna här är mina människor och jag känner lust när jag vandrar längst Göteborgs gator. I Göteborg tillhör jag något större och tack vare lag C och alla runtomkring laget kommer Göteborg alltid vara min stad.  Det är som att lägga ett pussel det här, att reda ut vad som är mina rena känslor och vad som är styrt av rädslor, det tar tid och det krävs tålamod men för första gången på ett år ser jag hur bitarna i ytterkanten sitter på plats. Att möta de känslor som kändes smutsiga var nyckeln, att acceptera känslor är enda vägen. Nu känner jag mig lätt. Jag känner mig klar i skallen. Jag ska använda den här lusten som jag känner i Göteborg till att fortsätta bygga på det företag som jag har dragit igång. Jag känner mig motiverad att driva något med all kraft som finns i människorna här. Som en bonus får jag balans mellan den fysiska tiden och engagemanget , här och där. Det blir bra det här. Det blir bra tack vare att jag har människor runtomkring mig som ger mig förmågan att känna mig hemma, välkommen och fri , Alltid-Oavsett! Tänk om vi alla kunde vara sådana för varandra, vilken trygg och fin värld vi skulle ha! 
 
 
 
 

den lilla inredaren

Min vän Stina tipsade mig om en inredningsbutik i Prato utanför Florens och det visade sig att vara en drömbutik! För mig var det drömmen. Precis min stil, mix av glad kitsch och bra stil!
 
På nattduksbordet i ett av gästrummen, för att peppa igång gästerna på morgonen. Om de behöver pepp alltså! Ett ljus som doftar gott med ett lock i rose´, som en ananas. Här är ett annat nattduksbord:
 
En dörrmatta som jag just nu använder som duk:
 
 
Köpte ljusslingor och satte en runt lampan och en runt den här coola bål/drinkblandaren:
 
 
Livar liksom upp tycker jag!
Köpte en  smyckeshållare för ett par euro och använder den som hållare för våra espressokoppar:
 
Det blir en del klyschor i det här huset men det är för att skapa en miljö där drömmar kan födas, byggas och explodera! Det är ett hus byggt av DRÖMMAR och av DRÖMMARE. Det är ett hus för DRÖMMARE!
 
Fint porslin:
 
 
och en ljusslinga som inte är utplacerad än: