Dreamers Team

 
  (null)

 
 
För nästan 30 år sedan var jag 7 år gammal. Då sjöng jag på hittepåitalienska till Gianna Nanninis "Un’ Estate Italiana". Jag åkte genom Italien i en husbil med min familj och vi hade ett kasettband med Un’ Estate på repeat, på bägge sidor. Utan att veta om det sjöng jag tillsammans med Nannini om "den där drömmen som börjar som barn och som alltid tar dig längre bort". Jag sjöng om vinnare som hade viljan att vinna i ögonen och jag sjöng om magiska nätter, en sommar i Italien. Jag sjöng om allt det utan att veta om det. (förutsatt att min låtsasitalienska hade samma uttal som det riktiga språket) Italiens VM-låt 1990 lyckades verkligen fånga den renaste formen av fotbollen, ett barns drömmar. Kanske var det i husbilen, kanske var det på någon av alla rastplatser och campingar där vi pausade och lirade matcher på gruset. Kanske var det när vi köpte den nya flaggbollen på en bensinstation, ni vet fotbollen med alla VM-länders flaggor. Jag vet inte exakt vart eller när men när vi rullade in mot förorterna till Stockholm efter tre veckor i husbilen så hade jag min dröm klar för mig:

Jag ska bli fotbollsproffs i Italien!

Jag visste att det skulle komma utmaningar på vägen. Att Italien inte hade några damlag med proffsverksamhet var en utmaning men den la jag ärligt talat aldrig speciellt stor vikt vid. Jag tänkte bara att jag var tvungen att träna så pass mycket att jag kunde ta plats i Milans herrlag. Jag skulle till Italien! Betydligt svårare utmaningar väntade runt hörnet. Skador som gjorde att jag missade totalt fem år av min karriär. Den sista skadan så allvarlig att jag aldrig mer skulle kunna spela fotboll. Tredje gången korsbandet gick men ännu värre, en väldigt stor broskskada. Erling hämtade mig på sjukhuset i Malmö efter beskedet. "Lisa, du kommer bli en fantastisk ledare", sa han med tårar i ögonen medan jag grät hejdlöst övertygad om att livet tog slut, just där, just då. Därefter följde ett och ett halvt år av rehab, tvivel och depression. Jag fick möjligheten att gå till botten och gräva runt i allt, från födseln och framåt med hjälp av Rosengårds mentala tränare och 2013 blev inte bara mitt livs värsta år utan även mitt livs viktigaste. Jag kom tillbaka till fotbollsplanen mot alla odds men det visade sig att det sista hindret på vägen skulle bli det allra svåraste. Så oväntat. Jag visste att det krävdes mod för att nå sina drömmar men hade aldrig reflekterat över att det krävs ännu mer mod för att ge upp dem. Året var 2015 och det fanns fortfarande inga garantier eller serie A herrklubbar med professionella damlag i Italien. Inga garantier men jag var tillbaka på fotbollsplanen, hur länge jag skulle klara av att hålla mig innanför de vita linjerna var svårt att säga. Ibland kändes det som att kliva in på ett minfält. Jag visste att nästa gång det smäller, då är det slut. Så jag hoppade. Jag gav upp min andra dröm. Den om att spela i damlandslaget. Drömmen som hade drivit mig framåt i vardagen, varje dag och som med handen på hjärtat hade varit en större motivation än den om Italien. Jag gav allt men jag nådde aldrig hela vägen fram. Det var en sorg och det svåraste beslutet jag har fattat men utan modet att ge upp den ena skulle jag gå miste om båda två. Jag sa upp kontraktet med Göteborg och väntade. Dödstyst från agenten. I två månader väntade jag utan intressanta konkreta anbud från utlandet. Sen lät det pling. Ett meddelande från Caroline Segers agent. Fiorentina ska starta Italiens första professionella damlag som ska vara en del av herrklubben. De behöver en innermittfältare , skulle du vara intresserad?


Bingo! Efter 27 års väntan packade jag väskorna och åkte till Italien. Läkarundersökning dag 1 och eftersom jag inte pratade ett ord italienska blandade jag ihop korsband och ledband några gånger och glömde nog att säga något om broskskadan, stressfrakturen och den opererade magmuskeln och tre dagar senare hade jag signat ett kontrakt med Fiorentina. Jag var proffs i Italien!

   (null)


Ibland blir drömmen inte som man tänkt sig, ibland blir den mycket bättre än så.

 
Belöningen för att vara modig och tålmodig i sitt drömmande är magisk. Efter tre månader i Italien sprang jag in i fd grannar från Göteborg. Anki och Peter bjöd in mig i deras hem och på den första middagen hamnade jag bredvid Gianluca. På pappret var vi väldigt olika. Han rökte, hade inte tränat en enda gång de senaste 25 åren, tog bilen 70m från huset till caféet för att ta den första av dagens 10 espressos. Han jobbade med skönhet, hade 300 parfymer, gick och la sig 04 och klev upp vid 10.30. Mina sovtider var 22-07. Han var äldre, 19 år äldre och jag visste inte vart han befann sig i livet. På pappret var vi väldigt olika. Men alla som håller på idrott vet att det som står på pappret inte betyder någonting. Frisören visade sig vara den största kämpen av alla, en drömmare som jobbade stenhårt och Aldrig gav upp. Han slogs då för att återhämta sig efter motgångar några år tidigare, idag är han global artistic director och global creative director på ett stort företag. Hans resa inspirerar mig varje dag. Gianluca Sasso rev ner alla mina försvar på bara några veckor. Jag försökte parera med allt jag hade , tänkte "lugn nu, de här känslorna är ett resultat av en situation och din romantiserade bild av Italien, försök vara lite cool tills du vet vad du faktiskt känner". Det gick inte. Jag slet upp hela chokladkalendern och tryckte i mig alla bitarna "va fan man måste ju få leva lite också!!!"

  (null)


För mer än ett år sedan började vi försöka skapa en liten familj. Gianluca hade noll koll på naturens lagar och sa efter en månad att "konstigt att du inte är gravid än". Nja, inte jättekonstigt kanske eftersom man har typ 2 dagar i månaden då "fönstret är öppet för nya värvningar". "Va?? 2 dagar? Skämtar du?" Ett år gick och vi jobbade ganska intensivt, ungefär som med chokladkalendern men utan resultat. Min hockeykompis Danijela Rundqvist hörde av sig och berättade att hon och fina nisse Äntligen hade lyckats bli gravida, efter 4,5 år med försök. De hade fått hjälp av linnekliniken i Uppsala. Jag ringde upp linnekliniken direkt, fick ett fantastiskt bemötande och tid för utvärdering och första möte bara någon vecka senare. Träffade läkare Janne och klickade omedelbart med honom. Janne är verkligen svincool och jag studsade ut från kliniken med en känslan av bubblande glädje. Janne kommer fixa det här, janne är bäst!

 
Under semester i Grekland i augusti fick vi svar och besked om att vi bör prova ivf. Hormonsprutor och tabletter i ett par veckor och sen i slutet av september satte de in ett embryo gjort av Gianlucas , som han uttrycker det "jättestarka grekisk/italienska simmare" och ett av mina normala svenska ägg. Hur det gick till när Gianluca lämnade sina starka simmare skriver jag om i ett annat inlägg men tips till andra i hans situation: taktiken "hot och slag" är kanske inte att rekommendera om man vill få sin viktigaste spelare att prestera.


Nu ligger jag på ett hotellrum i Vicenza och lyssnar på Nannini. Jag sjunger med på riktig italienska och jag tänker att hela min resa för att komma hit, den 27 år långa färden, kanske var den förutbestämd bara för att jag skulle hitta Gianluca. Jag spelade ett år i Fiorentina men Gianluca har jag för alltid. Ibland blir drömmen inte alls som man har tänkt sig, ibland blir den mycket bättre än så. Idag tar jag i extra när jag sjunger för jag vill att den lilla rackaren som växer i min mage ska höra Nanninis ord om drömmen som börjar redan som barn. Vi vet inte vad det kommer bli men vi ska göra allt vi kan för att få den här lille att våga drömma och, om det någon gång behövs, våga ge upp sina drömmar. Skulle det bli en total mix av mig och Gianluca och ungen vill slå rekord i att springa runt med saxar i händerna och en flaggboll vid fötterna så kommer vi stötta den i det också. Går allt som det ska så blir vi tre drömmare i familjen Sasso/Ek precis innan VM i fotboll drar igång i juni nästa år. Jag och Gianluca är ÖVERLYCKLIGA!! Framförallt över att 66% av familjen kommer vara representerade i fotbollsVM 2018 😃❤️
(null)





2