ekeniflorens.blogg.se

 Sitter i en taxi på väg till Arlanda och har precis läst en krönika i en av Sveriges största kvällstidningar. Kristoffer Bergström skriver om att tugga i sig fakta och jag känner mig så trött och uppgiven i den här kampen att jag inte vet om jag orkar fortsätta slåss för det som är rätt. 

Jag och några med mig gick i bräschen för den här diskussionen för att elitspelarna i Holmalunds damer skulle slippa. De orkar inte "tjafsa" för de vill bara fokusera på fotbollen. De vill ha en bra relation med klubben. Kanske har de till och med fått restriktioner och munkavel men det kan jag inte skriva något om för gör jag det så sätter jag mina kollegor i den situation som de till varje pris vill undvika: att behöva ta en feministkamp mitt i brinnande säsong och samtidigt slåss mot sin egen klubb (kubb). DE VILL BARA SPELA FOTBOLL. De är elitidrottare. Jag upprepar det för att påminna mig själv, det är lätt att glömma när man ser till behandlingen och diskussionen: de är elitidrottare! 

Jag och andra med mig skulle driva den kampen för dem och vi blev bekräftade i att vi gjorde det på rätt sätt. Det var fakta vi publicerade. Deras känslor blev förmedlade. Det var tacksamhet som uttrycktes "inifrån". Jag fick ta emot en del skit från män som inte ville förstå, som skrev att "tjejerna är ju nöjda, va klagar ni för??" Och förstås mycket värre saker än så. Det är inte kul att ta emot sånt och stå mitt i det men jag är inte elitfotbollsspelare längre,  jag spelar inte i Holmalunds damer och jag behöver inte ha en god relation till min klubb. 

Vi kände att vi var på väg , diskussionen var igång och vi närmade oss vettiga slutsatser. Jag kan inte göra mer nu, det var min känsla. Så rivs allt ner igen och vi börjar om tillsammans med Kristoffers artikel. Han skriver om att man ska "kolla upp fakta" innan man ryter och kräks. FAKTA är att strukturer inom idrotten ger en felaktig bild av verkligheten. Män som krampaktigt håller fast vid den makt de har och gör allt för att rättfärdiga beslut och beteenden. Jag är inte arg på Kristoffer, hur ska han och andra journalister kunna förstå kraften i dessa strukturer och vilken makt de har? Det är omöjligt för dem att förstå att de svar som lämnas till kvällstidningen döljer och skyddar den ojämlika idrotten. Munkavel på spelarna hade kunnat vara ett sätt att skydda strukturen. Det hade jag aldrig kunnat skriva något om förstås eftersom det hade drabbat och riktat fokus mot spelarna. De spelarna som är elitidrottare, de som inte vill ha massa tjafs utan bara spela fotboll. Och så hade vi varit tillbaka i en situation som var värre än där vi började.

Jag är på ett sätt glad över artikeln i Aftonbladet för det visar att inte ens de grävande journalister kan nå fram och lyckats förmedla en riktig bild av vad som faktiskt pågår inte bara i Holmalund utan i tusentals idrottsföreningar runtom i landet. Kan vi alla komma överens om att aldrig mer ta fakta för givet och att försöka lyssna på dem som befinner sig och har befunnit sig i den aktuella miljön. Lyssna, inte bara på vad de säger utan även på det som de inte säger! Vi behöver varandra i det här, journalister, idrottare, vuxna och barn, bara TILLSAMMANS kan vi få ett mer jämlikt och rättvist samhälle!