ekeniflorens.blogg.se

We lost our kid.

Vi har förlorat vårt barn.

Abbiamo perso il nostro bambino.

——-

He stopped moving in the beginning of the week , in the 24th week of the pregnancy without any reason. Me and Gianluca are devestated but we gonna make it through also this because we have each other and you who are friends and family around us. Right now we stay together to understand this traumatic experience and to find power to restart our lifes.

❤️😭

Jag ligger på en halv sjukhussäng på ett sjukhus i Florens. På andra halvan ligger Gianluca och snarkar. Vi har båda två precis upplevt våra livs värsta dygn och nu ligger vi här, två stolta, helt utmattade krigare. Det är trångt i sängen så vi har kroppsdelar på varandras och nån del som får hänga utanför. Runt höfterna och mellangärdet har jag något som ser ut som en sumodräkt och den är fläckad mörkröd av blod. Insidan av sumodräkten är dubbla vuxenblöjor tunga av det som har skapat den unika designen på utsidan. Läpparna är spruckna, totalt uttorkade efter 36 timmar utan vatten eller annan dryck. Närmsta jag kom att dricka vätska var de droppar som Gianluca baddade på mina läppar med sked någon gång varje timme. Trots morfindåsighet minns jag hur tacksam jag kände mig när han lät några extra droppar slinka in i munnen, landa på tungan och påminna om att det finns ett slut på allt och den här gången så innebär slutet att jag kommer kunna dricka obegränsat med vatten och till och med läsk. Och slutet kom. Efter 36 timmars rent helvete kom il Grande finale och nu någon timme senare ligger jag här och sippar på en schweppes med smak av lime. Nedanför bädden väntar en kö av coca cola zero och en stor grapefruktjuice . Aldrig har ljummen läskedryck smakat bättre. Jag känner mig totalt urlakad efter 24 timmar av morfin , frossa, dropp och utan tvekan mitt livs största smärta. En enorm sorg och samtidigt en stolthet över att jag och Gianluca har gått igenom och gjort våra livs prestationer det senaste dygnet, både som lag och var och en som individer. Vi har inte bara överlevt, vi har gjort det på ett sätt som sätter en nivå för resten av våra liv. Från och med idag är det är inte längre en klyscha, nu vet jag med säkerhet: det finns ingen händelse i denna värld som jag och Gianluca inte skulle klara av att gå hela ur. Vad fan är det som har hänt?

Det som inte fick hända har hänt. Lilla Rocky som sparkade för fullt i min mage för tre dagar sedan och som tränade sig för att kunna komma ut och bli en i vår familj, han finns inte mer. För tre dagar sedan slutade han sparka. Jag blev inte direkt orolig eftersom foster i vecka 24 inte behöver kännas hela tiden. Men så iförrgårkväll på tåg från Vicenza till Florens så bestämde vi oss för att åka in och kolla. "Så slipper vi fundera mer på det". Gianluca var orolig. Han har varit orolig sen jag kissade positiv på stickan i början av oktober. Jag kände mig mest glad över att även GL skulle få se ultraljud på vår lilla rackare eftersom jag hade gjort de två senaste utan honom, i Sverige. Upp i gynekologstolen och första bilden fladdrade förbi på skärmen. Vårt barn var helt stilla. Fokus ställdes in och i det lilla bröstet där jag såg hjärtat slå så sent som för 10 dagar sen, där hände nu ingenting. Vi vägrade förstå. Varför rör den sig inte? Vart är hjärtat? Tre andra läkare hämtades  in för att bekräfta det som vi såg men inte förstod: Ert foster har dött. "Vi vet inte varför, vi måste göra tester och analyser för att finna ut orsaken".

 

Overkligt. Det gick inte att ta in. Vi hade inte ens fått se hen och nu skulle vi redan släppa taget? Jag kunde inte, jag ville hålla kvar lite till och plötsligt kändes det viktigt för mig att få veta kön. Det som skulle bli den glada överraskningen i mitten av juni, då vi skulle få träffa vår unge för första gången. Läkaren svarade att det var en pojke. Det var en liten miniGianluca som hade sparkat och buffat varje kväll när stora Gianluca pratade i kupade händer mot min mage, viskade till vår lilla lirare att "det bara är Juventus som gäller" och att "pappa är den bästa, mamma tror hon är lagkapten i den här familjen men pappa är bäst". Det var en kille som vi aldrig hade mött men som på bara några månader hade blivit den största glädjen i mitt och Gianlucas liv. 

Sorg, chock och skuld i en vidrig mix. Hade vi gjort något fel? Var det vårt fel att vårt barn hade dött i vecka 24? Vad händer nu? Hur får vi ut det som är utan liv i min mage? Papper som fylldes i och undertecknades, svåra ord på italienska och med felaktig information om hur processen skulle gå till så gick vi in i tisdagen. Måndagskvällen gav oss chockbeskedet men tisdagen kom att bli en riktig mardröm.

06.00 sattes den första av det som skulle vara totalt 2 eller 3 vaginatorer in i mitt underliv. Vaginatorerna skulle sätta igång förlossningen och efter 2-3 stycken skulle värkar komma igång och fostret skulle komma ut naturlig väg som under en vanlig förlossning. Kanske var det för att de inte talade mitt språk som jag uppfattade sköterskor och läkare som okänsliga. Jag vet att den kvinnliga läkaren som satte upp de två första vaginatorerna var kall och helt utan medkänsla för när den tredje sattes in av en manlig sköterska senare under dagen så kändes det knappt alls. Under de två första hade de noll förståelse för mitt utsatta läge och himlade med ögonen åt varandra när jag inte kunde slappna av i lårmusklerna för att jag frös så mycket. 

Första vaginatorn satte igång sammandragningar och smärta. Jag fick smärtlindring genom dropp, feber och frossa var biverkning av vaginatorer och tanken på att de skulle behöva sätta in ytterligare 1-2 kändes jobbig. Efter 3 timmar satte man in nummer två. I samband med det fick jag även besök av en läkare som verkade bra. Tyvärr var det bara en läkare av många och kommunikationen mellan dem som jobbade på avdelningen var obefintlig. Den bra läkaren blev skitförbannad för att de hade börjat med de två första vaginatorerna utan att först diskutera om jag ville köra med epidural eller bara morfin. Hon rekommenderade epidural i de flesta fall men eftersom jag redan hade ont och inte var klar i huvudet pga smärtan sa hon att det kanske kunde vara bättre med morfinet som verkar snabbt. Vi bestämde oss för morfin och fick samtidigt veta att vi hade fått fel info om vaginatorerna, de var inte alls 2-3 utan 5 och den sista skulle sättas in och verka mellan 18.00-21.00. Var jag inte tillräckligt öppen då så väntade man till dagen efter, tog den dagen till återhämtning innan man satte igång andra kuren, även den med 5 vaginatorer , på dag tre. Gianluca förklarade att vi ville ha all smärtlindring man kan få eftersom det inte är ngt levande som ska ut. Han sprang mellan min säng och olika läkare konstant under 15 timmar bara för att försäkra sig om att ALLA hade förstått och kommunicerat att vi skulle undvika smärta så långt det gick. Vi bestämde också tillsammans att vi inte ville se fostret av flera anledningar. 1) för att vi vill behålla de fina bilderna av det levande som vi såg på ultraljud och kände varje kväll och 2) för att inte bygga upp mer onödig rädsla inför nästa graviditet. 

De lovade att de skulle göra så gott de kunde. 

Efter 5 vaginatorer insatta med 3 timmars mellanrum , 15 timmar med konstant smärta, frossa, morfin blandat med lättare smärtlindring, utan mat och dryck, Gianluca på en stol för att lägga blöta kalla handdukar på min panna när jag svettades , varma täcken när jag frös, badda läpparna när jag var törstig tryckte en okänslig läkare in handen och  konstaterade att det inte hade hänt så mycket, jag var knappt öppen. Troligtvis skulle vi behöva göra samma procedur två dagar senare. Klockan närmade sig midnatt och efter ytterligare timmar i smärta som var överkomlig tillsammans med smärtlindrande kom det kramper som gjorde svinont. Riktig maxsmärta på ett sätt jag aldrig tidigare har upplevt. Gianluca sprang till sköterskorna 5-6 gånger från första riktigt onda värken och sa att de måste ge mig morfin, det räcker inte med paracetamol. Han fick till svar att det inte var möjligt eftersom det inte var med i medicinplanen som läkaren hade gjort på förmiddagen och nu gick det inte att få tag på just den läkaren eftersom hon var upptagen i operation. När GL kom tillbaka till min bädd någon minut senare var även paracetamolen slut och den fick man bara fylla på var 3e timme så nu var det ingenting som hjälpte längre. De hade alltså gjort upp en medicinsk plan för smärtlindring baserad på att fostret skulle komma ut på eftermiddagen och när klockan närmade sig midnatt och de riktiga värkarna satte igång så hade de ingenting kvar. Otroligt osympatisk sköterska la till: "hon får stå emot lite också, de gör ont att föda barn". Gianluca blev helt galen och skrek till dem att jag aldrig överdriver smärta , tvärtom och sen blev det bara värre och värre och jag kunde inte hålla inne mitt skrik längre. Det var den värsta smärta jag har känt i hela mitt liv och jag skrek primalskrik. Mitt skrik hördes genom alla fyra våningar på det stora sjukhuset och tillsammans med Gianlucas kämpande förstod de till slut allvaret och hamnade i panik. De  skickade upp mig akut till operationssalen där det fanns riktiga läkare. (I efterhand fick jag veta att tanken från början var att jag skulle föda i vanliga sjukhussängen, i dubbelrummet jag delade med en okänd kvinna) På väg dit i sjuksängen med smärtan pumpande och fortfarande utan morfin envisades den kvinnliga sköterskan som tidigare hade satt in vaginatorer på ett helt vidrigt sätt med att trycka in hela handen mellan mina ben och långt upp. Det fanns säkert en bra anledning till det men att ha den smärtan jag hade just då och samtidigt ha hennes stora hand inne utan ett enda tröstande ord eller förklaring från sköterskorna var en hemsk upplevelse. Gianluca trodde jag skulle dö och jag kände väl ungefär samma sak, smärtan kändes helt ohanterbar. I operationssalen fanns bra, trygga läkare på plats, läkare med koll på läget. Värkarna fortsatte med konstant maxsmärta men med läkarna i operationssalen kände jag mig iallafall trygg. Mitt i allt det fruktansvärt onda skulle jag krysta ut lilla Rocky. Jag blundade och skrek skrik som jag inte visste att jag hade och efter ett antal försök kom han ut med massa blod, vatten och moderkaka.  Det kändes ungefär som en fisk som kom ut och jag blundade allt jag kunde samtidigt som jag hörde barnskrik från rummet bredvid. När vår lilla kom ut utan puls föddes en levande i rummet bredvid. När det mesta var ute flyttades jag till en annan operationsbänk, blev äntligen sövd och befriad från all smärta när de gick in och rensade upp i en mindre operation. Efteråt erkände de att de hade gjort fel med smärtlindringen, de hade missat i kommunikationen och därför var jag tvungen att stå ut med de värsta värkarna  helt i onödan.

Sista läkaren som fanns uppe på operation var fantastisk. Hon kom in till mig och Gianluca direkt när jag vaknade upp efter rensningen och sa att det inte finns anledning till varför vår bebis dog. Lika lite anledning som det finns till att någon blir påkörd på gatan. Fostret såg helt friskt ut och hon hade varit med om ca 2000 förlossningar med döda foster och i många av fallen, efter alla tester och analyser så hittar de ingen orsak. "Jag vet hur man söker skulden hos sig själv men att det här hände är inte ditt fel. Du kunde inte ha gjort något annorlunda så släpp alla de tankarna direkt. Det här var ett välmående, friskt foster". Hennes ord gav extra styrka på vägen.

Vi vill skriva ut det såhär för att alla ska veta, för att minimera jobbiga frågor och missförstånd. Vi har inte haft ork eller kraft att höra av oss ens till er som är närmsta vänner, sorgen har varit för stor och vi har behövt vara bara med varandra. Vi var gravida men vi är inte längre det. Det är otroligt smärtsamt och kommer vara en sorg vi bär med oss resten av våra liv men vi har massor av fantastiska människor i våra liv och vi har varandra. Just nu ska vi bara vara vi två och försöka förstå det här tillsammans. Vi kommer försöka igen och igen tills det blir som det ska vara. Känslan är att just det här barnet var vårt, att han var speciell och den som skulle bli vårt första och på något sätt kommer det säkert alltid vara så. Han kommer alltid vara med och kärleken vi kände för honom kommer bli till en kraft för alla i vår familj. Det är fruktansvärt nu men vi är fortfarande här, tillsammans och drömmen om ett barn lever vidare.