ekeniflorens.blogg.se

Hej alla! Längesen jag skrev! Fick upp det här på min Facebook. Jag skrev det för exakt ett år sedan och jag tycker det är fint på något sätt att känna att det vi gjorde då, när vi precis hade förlorat vårt foster i vecka 24 i magen, var väldigt bra för oss. Det är ett positivt inlägg men jag trodde kanske inte att jag skulle kunna må såhär bra , bara ett år senare. Jag tar med mig det här som inspiration, för mig själv. För att påminna mig om att det alltid kommer någonting efter alla de jobbiga sakerna som händer i livet, det kommer alltid något mer. Första steget är det viktigaste. Det kan se ut på olika sätt och ibland måste man kanske ta det första bakåt innan man går framåt. Det kan bli tre bakåt innan man får ta ett framåt men jag tror på att ta ett första steg. Oavsett riktning. Börja så, ett första steg! Och gör det omgiven av människor som är redo att stötta upp om du faller. 

———————————

2018-03-07

Dags för första Sverigebesöket utan bebis i magen och ska jag vara ärlig har det känts lite jobbigt. Har haft två veckor med Gianluca där vi har hittat en riktigt bra balans mellan att vara i sorg och att se framåt. Sorgen har fått ta plats men ju mer tiden har gått och ju mer vi har pratat med människor runtomkring desto större perspektiv har vi fått.

Två dagar efter att vi kom hem från sjukhuset hade vi ingen lust att göra någonting. Mina bröst svullnade och började läcka mjölk pga att läkaren hade glömt att skriva ut tabletter för att stoppa mjölkproduktionen. Att läcka mjölk blev även en symbolisk trigger som drog igång känslor hos både mig och Gianluca. Saknaden av lilla Rocky som vi aldrig fick träffa var enorm. Ingen av oss ville lämna huset, bara tanken på att att konfrontera världen kändes obekväm. För att inte riskera att fastna i att vara två sorgsna varelser som utvecklas till två folkskygga kufar (inte bra för någon, speciellt inte för en frisör och en fotbollstränare/ expertkommentator) bestämde vi oss för att utmana oss själva och göra en ny sak varje dag. Dag ett var uppdraget att gå ut till stambaren och äta frukost, träffa människor och berätta om någon frågade. Vi fann tröst i barägaren Sergio som berättade att han hade förlorat två barn, ett i samma månad som oss. "Fast vårt var två veckor äldre", sa Gianluca. "Det är ingen tävling" , påminde jag honom men mest mig själv. Vi var bara på dag ett i vår utmaning och vi hade redan förstått att vi inte var ensamma. 

Dag två var uppdraget att äta frukost hos Sergio OCH klä oss i annat än mjukiskläder. Jag kladdade på lite mascara och kände mig nästan normal bortsett från sumoblöjan som sabbade en del av en känslan om jag ska vara ärlig. Sen att mascaran rann vid första gråten, redan innan vi kom fram till baren gav en klart clownigare look än den jag föreställt mig men på det stora hela var även dag två ett steg framåt. Dag tre var uppdraget att storhandla. Det var en söndag och såklart kändes det som att hela butiken var fylld av nyfödda och deras föräldrar. Vi köpte ett paket blöjor, inte för bebisar utan till mig och mina blödningar och Gianluca sa "oroa dig inte, hon i kassan kommer tro att de är till mig eftersom det är mer troligt att jag med min ålder har problem med läckage än att du har det". Det kändes bra när han sa så och när han var upptagen med att packa varor himlade jag med ögonen mot kassörskan, höjde ögonbrynen, nickade mot Gianluca för att bekräfta hennes eventuella tanke om GLs blöjor. Med det internationella kroppsspråket sa jag: Japp , blöjorna är till han, stackarn! 

Sen fortsatte vi, dag för dag, utmaning för utmaning och nu två veckor senare har vi gjort det mesta av det som tillhör vårt vardagsliv i Italien även om ett par saker fortfarande återstår att bocka av på listan.

Det kom dagar då panikgråten inte gick att stoppa. Det kom dagar med ilska och aggression, så jävla orättvist att det hände oss. Sen kom dagarna med med in i märgen trötthet och sorgsenhet. Mörka, tunga stunder. Så, helt plötsligt var det bara där, det första leendet och därefter hörde vi våra skratt. Det var inga fejkskratt, det var riktiga skratt nerifrån magen, skratt som inte gick att stoppa. Alla känslor och stunder kom och vi tog emot varenda en och lät dem stanna, så länge de ville. Vissa var förstås krångligare gäster att hosta men vi lät dem ta plats och när hjärtan och hjärnor behövde en paus marathontittade vi filmer. Och fotbollsmatcher. Tror vi såg 30 matcher på 14 dagar.  Meddelanden och kommentarer från vänner och familj läste vi högt i intervaller. Det var för starkt att läsa alla på en gång så vi gick igenom 3-4 stycken, grät åt all omtänksamhet sen väntade vi ett par timmar innan vi gav oss på nästa. Stunder och känslor kom och gick under dessa 14 dagar som jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Att åka till Sverige efter våra 14 dagar tillsammans kändes lite som att börja om i processen och att göra det utan Gianluca förde med sig en viss osäkerhet. Samtidigt har jag min familj här och vår läkare Janne på linnekliniken i Uppsala. Både jag och Gianluca kände att det var viktigt att få träffa Janne så fort som möjligt för att få hopp och en plan för framtiden. "Han är attaccante (anfallare) Janne, det såg jag direkt första gången jag träffade honom,  sa Gianluca. "Jag lovar att du och vi kommer må mycket bättre bara du får möjlighet att träffa honom." En av få gånger som jag höll me Gianluca till 100 procent och utan invändningar.

Mellanlandning i Frankfurt sen måndagkväll och laddad för möte med gänget på linnekliniken i Uppsala tidigt tisdagsmorgon följt av BVC tisdag eftermiddag. Kände mig lite sorgsen och ensam där på flygplatsen. Råkade surfa förbi nån bild på mig med mage och grät en skvätt. Fans jävla skit så tråkigt. Satte mig ner vid gate A18, tog en klunk vatten, tittade upp och såg ett ansikte jag kände igen. Han var på fel plats och det tog en hundradels sekund att placera honom men instinktivt reagerade hjärtat på samma sätt som det gör när man träffar någon man tycker väldigt, väldigt mycket om. Ren lycka. JANNE!!! Han var lika cool som alltid. "Men vad gör du här? Vi ska ju ses om några timmar i Uppsala"! Sen fick jag berätta och berätta och Janne lyssnade. Janne förklarade , Janne frågade, Janne förstod och framförallt Janne började omedelbart skissa på en bild för framtiden. Både jag och Gianluca har haft konturerna till den bilden i våra huvuden sedan dag ett men vi har inte haft kunskapen att rita färdigt eller ens dra skarpa linjer. Man behöver inte tro på någonting men att jag ska träffa den enda som kunde ge mig någon form av tröst i Frankfurt en sen måndagskväll, det är bara för fint för att vara en tillfällighet.

Landade på Arlanda vid midnatt och blev upphämtad av brorsan, kom hem till nybäddat hos mamma och ställde klockan på 06.45 för att hinna till  Uppsala till 08.15. Ett riktigt möte med Janne och de andra på linnekliniken och en koll för att att se hur jag läkte. Allt såg bra ut och jag lämnade kliniken fylld av framtidstro , hopp och styrka. Jag möttes av människor som brydde sig och som lyssnade. Fullblodsproffs som förstår betydelsen av aktiv handling och att sätta nya konkreta mål på vägen mot stora drömmar.

På vägen hem sprang jag förbi farmor som har varit så ledsen och orolig för min skull.  Jag kom till farmor pumpad med optimism och farmor blev överlycklig över att se mig alive and kicking. Lunch och sen en promenad till BVC , även där fick jag ett fantastiskt mottagande. Middag med familjen, skratt och hopp om livet.

Det kommer fixa sig det här hörni. Precis som alla andra saker i livet så kommer det fixa sig. Vi fortsätter! Drömmen är vid liv. Känner sån enorm tacksamhet mot alla människor som finns runt mig och runt oss. Läkare, vänner, familj och alla ni som bara finns där trots att vi inte har vardaglig kontakt så känns ni nära i mobilen och i sociala medier. Tack! Vi kommer alltid bära med oss Rocky och minnas honom för att han gav oss de bästa månaderna i våra liv, utan att ens vara född. Bara en sån sak, vilken magisk liten varelse han måste varit. Vi kämpar vidare för vi vet att DET KOMMER BLI BRA TILL SLUT! ❤️