Jag åkte på cup med förhoppningen om att få träffa "våra gamla grabbar" från lag C, att få lira lite boll utan att skada mig och att få träffa Matilda. På förmiddagen åkte jag och plockade upp min favoritfamilj, familjen Kazemi. Det var glädje att se dem igen, världens finaste killar Morteza och Reza och mamma Hava som har format dem till dem de är. Bilen full styrde vi färden mot serneke arena och mötte upp Matilda och 80-90 killar med benen fulla av spring.
Många kära återseenden och 4 matcher utan att skada knät (klok nog avstod jag sista matchen eftersom jag hade klarat mig och inte ville riskera det klassiska sista åket) och mina förhoppningar på dagen var maxat uppfyllda.
Bandet mellan oss som varit och är en del av lag C är urstarkt, relationer så rena och äkta. Relationer som byggts av glädje, sorg, ilska , frustration och lättnad. Allt har vi upplevt och tillåtit oss att känna tillsammans, inte sällan inom loppet av en och samma träning. Därför är mina Relationer med var och en i lag C några av dem jag värdesätter högst av allt.
Utöver lyckan över att träffa "gamlingarna" fylldes jag av glädje från alla killar som var nya för mig. Tonårskillar med resor och bagage som var mig okänt, säkert ett 60-tal nya namn och ansikten som jag aldrig tidigare hade sett. De 60 tog mig med storm!
Första matchen av 5 hade vi ett lag som hängde med huvudet, som inte passade och som vägrade komma och byta. Förlust 2-0. Vi samlades i 20 minuter innan nästa match, jag gav tydlig, enkel information om struktur och regler och det var allt som behövdes. De klev ut till andra matchen som ett lag, skrek braaaa killar!!! Peppade varandra, passade snygga passningar och kämpade så att svetten sprutade. Hemjobb i försvarsspelet och glidtacklingar på konstgräset för att försöka rädda en boll från att gå ut till inkast. Vi vann andra matchen med 1-0 och glädjen visste inga gränser!
Dem är ungdomar som greppar direkt, anpassar sig och som vill vara delaktiga och ta ansvar. De 60 som var nya för mig igår var inte utvalda pga av gott uppförande eller god attityd. Det är vanliga ungdomar som har varit på flykt från krig och det är dem som delar av Sveriges befolkning är rädda för. Hur är det möjligt att vara rädd för det här gänget? Och hur är det möjligt att vi som samhälle och land misslyckas med att integrera när de som ska integreras har precis ALLT inom sig och inte vill något hellre än att vara goda och göra rätt! Det finns såklart undantag. Idioter och människor som vill ont finns överallt men om de flesta vill väl så måste vi kunna hantera de få procenten som jobbar i motsatt riktning. Hantera utan att fokusera på just de få procenten och utan att låta dem lägga en mörk skugga över alla andra. 20 minuter behövde de för att förstå vilken attityd som var den rätta igår på fotbollsplanen, 20 minuter. Jag är ledsen att behöva säga det men lyckas vi inte med att nå dem så är det OSS det är fel på, inte DEM!
Är det inte så att de, precis som de flesta av oss, ibland behöver en tydlig hand som visar vägen vidare... Vi är lika!!!