En halv person
Jag är , vissa dagar, mänsklighetens allra känsligaste sort. Iförrgår var en sådan dag. Har känt att något har byggts upp inom mig senaste veckan men har inte kunnat identifiera vad eller varför. Hade förvisso ett mindre utbrott riktat mot Italien som land och hela deras system i måndags men trodde det var utagerat efter ett gäng svordomar och en mindre våldsam attack mot det mest italienska som jag har allra närmast mig, dvs Gianluca. Visade sig iförrgår att det inte alls var processat, tvärtom hade det marinerats och exploderade i fredags.
Var på salongen hela dagen och fick håret färgat och klippt. I väntan drog jag iväg ett sms till en vän i Fiorentina och frågade om hon kunde lägga ut två biljetter till matchen. Fick till svar att jag var för sent ute, hade behövt säga till dagen innan. Säger detta till Gianluca , börjar fundera över vem jag ska prata med i föreningen för att fixa plåtar men efter bara nån minut avbryts tanken av att Italienaren säger "så! Nu har jag ringt ett samtal , det ligger två biljetter till dig i kassan imorrn! " min reaktion blir ungefär samma som om han hade sagt "jag har eldat upp alla dina fotbollströjor , tyckte de låg och skräpade". Jag blir helt jävla ursinnig men inte bara ren tjonkebonk-förbannad utan ursinnig med en en ledsen underton. Va? Får jag ur mig. Italienaren som fixar precis allt för mig, fortsätter entusiastiskt: "Jag har fixat biljetter till dig!! stolt leende som snart hamnar på snidskan eftersom jag vrålar ut: -"Va faaan!!!!!!!! Jag försöker stå emot gråten men den har redan samlat på sig ett stort gäng vänninor och de har planerat i en hel vecka för "girls night out". De är taggade till tänderna, en blöt kväll står det i pannan på dem och de är omöjliga att stoppa! Första tåren öppnar dörren, rinner ner för kinden och efter henne följer en hel flod. Pjåååång, Pjåååång , pjång låter det när tårarna ploppar ut. Eller så är det ljudet bara i mitt huvud. En förskräckt Gianluca tar mig åt sidan "men vad händer nu? Vad händer nu? Berätta för mig!
- Förstår du inte?? Hulkar jag. Jag är helt handikappad i det här jävla landet, jag kan inte prata , jag har inga egna starka relationer, jag brukade vara den som pratade mycket , drog skämt, jag VAR rolig men i det här landet är jag bara halva mig själv. När jag kommer på hur man säger ett skämt på italienska så är det redan för sent. Dessutom köper du kaffe till mig och säger till mig att titta åt höger när jag går över gatan för att jag inte ska bli påkörd, inte ens det får jag fixa själv! Det enda jag hade kvar , där jag kunde fixa och trixa och bygga relation , där jag forfarande kände mig som en person , var fotbollsvärlden. Nu har du precis tagit den ifrån mig! Jag har ingenting kvar! Ingenting! Mina ögon svullnar upp, mina klassiska patenterade fulgråtshulkningar tar över. Gianluca försöker trösta och säger att han kan ringa och säga att de inte ska lägga ut några biljetter men det borde ju även en italienare förstå , att deeet är alldeles för sent för. Lördagen kommer och Gianluca säger 10 ggr , "om du inte vill använda biljetterna så behöver du inte!". Jag och Stina går in gratis med gianlucas fixade biljetter, ser Fiorentina vinna med 1-0 och lägger våra fem euro på varsin prosecco istället för att betala matchbiljett. Gianluca har låtit mig betala kaffe hela veckan, med hans pengar men ändå. Han biter sig i tungan när han försöker hjälpa till och när han bär mina tunga grejer säger han "alltså , jag vet ju att du är starkare än mig och att du kan bära den här själv , jag bär den bara för att jag vill". Nu, en halv vecka senare börjar Jag känna mig ganska löjlig men fortfarande med en stark känsla av att gråtattacken var nödvändig för mitt framtida välmående.