Försäsong
Som tränare lyckades jag alltid fånga allas uppmärksamhet. Nästan...
De senaste 20-25 åren har februari inneburit försäsong för mig. Jag Älskar försäsong. Sviniga intervaller, skotta bort snö från planen eftersom kommunen inte har råd att sätta på värmen, förväntningar, förhoppningar och träningsmatcher som "inte betyder något" men som man vet innerst inne betyder allt. Alla lag kan vinna serien, ALLA! Nervositeten och osäkerheten om man har bytt lag eller tränare, kommer jag få plats i det nya systemet nu när det bara finns utrymme för två innermittfältare? Fram till 25 års ålder kalkulerade jag alltid "men om han spelar henne som innermitt så kan han sätta mig på en kant, då blir jag startspelare". Efter 25 vet man bättre. Om man har gjort sin mentala läxa dvs. Man slutar oroa sig och går lugn in i försäsongen med en enda tanke "om jag bara är mitt bästa så kan ingen peta mig". Den känslan, shit va jag saknar den känslan!
Försäsongen har ofta kommit med ett träningsläger. Berättelser från träningslägret stannar på träningslägret. Punkt. Om inte någon föredetta spelare får för sig att skriva ner dem, lagom tid efter avslutad karriär.
Jag saknar att titta på försäsongsmatcher. Alla lags försäsongsmatcher. Örgryte på Valhalla IP mot ett norskt topplag, IFK mot Varberg. Nya spelare som testas och bedöms av tränare och supportrar. Hungriga supportrar som har legat i dvala hela vintern och nu är fulla med hopp. Årets säsong kommer bli tidernas bästa!
IFK på Valhalla för ett par år sedan, senast jag var hemma i Sverige under försäsongen
När folk fråga mig om jag saknar att spela fotboll så kan jag uppriktigt och ärligt svara: Nej, jag saknar det inte. Jag saknar det inte eftersom jag aldrig kom i bra form efter min sista allvarliga skada. Att spela under sin nivå är inte roligt. Jag fick ett lightavslut tack vare det. Men ja, jag saknar försäsongen. Fy fan va kul! Känner ni det?? Jag känner det!! I år blir det ditt år!! I år blir det ert år!!
Försäsong med lag c