Gråt i New York
New York var fantastiskt! Förstås. Ja, ni har ju sett bilderna laddade med kärlek, världens fetaste chokladkaka till frukost och promenader över Brooklyn Bridge. För mig som överkänslig var det highlife, maxat med känslor. Efter 5 dagar utan tid för reflektion, känslopaus och andrum blev det en explosionsdag där det rann över. Det började ungefär som PMS, irritation och lättstött under förmiddagen och det slutade med snyftgråt på en hamburgerrestaurang i Tribeca på eftermiddagen. Jag har levt med mig själv hela livet och kan hantera känslostormar även om det blir ruggigt intensivt och tröttsamt ibland. Gianluca har levt med mig i ett år och känner mig väldigt bra men det är klart att han börjar undra om något är fel när jag bryter ihop framför en hamburgermeny utan att kunna ge konkreta orsaker mer än "det har varit lite för intensivt för mig känslomässigt senaste dagarna". Jag gillar att vara överkänslig men hade varit så jädra skönt att kunna kontrollera det ibland. Eller bara att kunna ge en tydlig förklaring till varför jag gråter, mitt i det är det mest väldigt förvirrande alltihopa. Efter utsläppt gråt blir det alltid lite bättre och lättare. Lättare men med en känsla av att något fortfarande skaver. Så ligger det och nöter i det undermedvetna tills jag byter miljö och får 4-5 timmar med mina egna tankar och känslor, helst utan starka intryck. Dagen efter var jag nästan läkt och i samma stund som vi satte oss i taxin, på väg till flygplatsen började lugnet komma över mig. Incheckade och klara på JFK kom de riktiga lyckokänslorna och efter första flighten New York-Munchen var allt som bortblåst. Jag var tillbaka och ingenting skavde någinstans. Gianluca frågade om jag var ledsen över att lämna New York och jag kvittrade återhållsamt "ja men lite skönt att komma hem också". Florens har aldrig känts så mycket som ett hem som när vi gled in med bilen från Flygplatsen. Kära, gamla Florens, vanor, vardag och rutiner!
