Tre veckor
Jag har varit i Italien i tre veckor nu. Jag är to-talt återhämtad mentalt och fysiskt. Jag gillar att "vara i det", resa, se nytt, pumpa på med intryck men jag måste erkänna att stillhet och traska i rutiner är jädra härligt det me.
När jag vaknade imorse kände jag mig uppfylld av en känsla som påminde mig om något. Den kom så fort jag öppnade ögonen och innan jag hann tänka efter dök associationen upp i hasorna på känslan. Jag kastades tillbaka till en sensommardag i Hässelby. Hässelby är en förort i norra delen av Stockholm. Jag var där för att titta på någon kompis fotbollsmatch och i halvtid tog jag på mig mina nyinköpta fotbollsskor och testade tillslaget. Lätta crossbollsar på en fuktig , perfekt klippt gräsplan. Solen värmde fortfarande tillräckligt för att jag skulle kunna köra i shorts men kvällen som stod och väntade bakom hörnet krävde en collegetröja. Jag minns att jag kände att just den lilla stunden var helt perfekt. 10 minuter mellan två halvlekar då jag var ett med nuet. Gräset, dofterna, skorna och fotbollen. Jag slog perfekta chippar som lät "chop!" Jag tog inga Selfies. Jag hade ingen mobiltelefon när jag var 14. Inget foto som påminner om den stunden. Ändå var det just de 10 minuterna av mitt liv, de som utspelade sig för minst 20 år sedan, som jag kastades tillbaka till när jag vaknade imorse. En omedelbar känsla av att allt kändes enkelt och vackert och swosh gjorde mitt undermedvetna resan tillbaka till Hässelby, för första gången på 20 år. Vad kommer hända med mina framtida minnen? Kommer de vara lika starkt förankrade trots att de blir skapade i ett surr av sociala medier och "perfekta bilden-hets". Jag tvivlar på det. Jag känner inte med alla sinnen längre, telefonen stör mig och ju mer jag försöker cementera, konservera stunden desto mindre är jag i den. Kan jag göra något åt det här? Klart jag kan. Är jag beredd att göra förändringar? Tveksamt. Kortsiktiga , försöka vara duktig och ha en mobilfri dag en gång i veckan men kommer det bli något långsiktigt och en vana? Det har jag svårt att tro. Sorgligt på något sätt. Att människan kan vara så lat trots att hon har på känn att det skulle gynna henne. Eller människan och människan, jag ska inte dra in alla andra i min oförmåga men sorgligt är det.