ekeniflorens.blogg.se

 

Vilken jävla resa! Trots hög feber i måndags och stora delar av tisdagen i Manilla kände jag mig optimistisk inför avfärd. Trodde det värsta var gjort, att febern var på väg ner. Tog en febernedsättande och var okej. Inte mycket mer men okej. Checkade in på Manilla flyplats och började frysa något oerhört. Febern steg och det kom ett illamående och ont i kroppen som fick mig att haja att det här kommer bli ett tungviktsmöte, Thrilla in Manilla part 2. Första flighten Manilla-Istanbul 12 timmar med toppad feber. Skrev till Gianluca att jag inte kommer kunna ta flighten Stockholm-Munchen-Florens onsdageftermiddag, jag kommer inte fixa det. Det var skönt att ge upp de extra flygresorna men trist för jag och GL skulle födelsedagsäta med kära Anki, som är anledningen till att vi träffades och som är vår nära vän. Febern bara steg och jag började googla akutmottagningar i Stockholm och bestämde mig för att ta taxi direkt från flygplatsen till St Görans sjukhus. Stopp i Istanbul och kände mig helt utslagen, kan inte komma ihåg att jag någonsin har mått så dåligt. Försökte ladda upp inför 3,5 timmars flighten men frös så mycket att jag hade svårt att fokusera. Försökte välkomna känslan och köra mentalt men slutade med att jag kastade iväg alla avancerade tankar och bara körde klara minut för minut. Sista flygresan var helt överjävlig och jag insåg ganska snabbt att jag inte kommer fixa att ta mig från planet, till taxi och vidare till St Görans akut. Ville inte oroa brorsan heller så pratade med flygvärdinnan när brorsan sov och sa att jag behöver en läkare när vi landar. Okej sa hon, vill du ha en rullstol också? nja, nej det behövs inte svarade jag. Att man aldrig lär sig! Vi landade , brorsan vaknade och jag sa till honom att han kan hämta ut väskorna så träffar jag en läkare på flygplatsen istället, slipper vi kö på st Göran också. Sjukvårdspersonal mötte upp och hade med sig rullstol , thank god! De körde mig till ett sjukrum, tog tempen, 39,8 och bestämde att vi skulle åka ambulans. I rullstolen på väg till ambulansen svimmade jag av flera gånger och allt blev väldigt dramatiskt. Hittade inte riktigt tillbaka till medvetandet utan var som i en dimma med röster och syrgas och dropp och tänkte att jag skulle tacka för att de var så schyssta men orkade inte riktigt. Rullades in i ett rum och 4-5 tjejer, typ som ett lag, presenterade sig som läkare och jobbade svinbra tillsammans. Skrev fakta på en tavla och frågade om jag hade varit ute på landsbyggden i Manilla och jag tänkte på de små husen och denguefebern som drabbat många av barnen på hoppets stjärnas skola. Fan! Orkar inte med dengue!

 

De tog alla test man kan ta och efter ca 5 timmar konstaterade de att det med allra största sannolikhet är influensan. Lättnad infann sig och efter en påse dropp till och ytterligare några tester fick jag åka hem. Nu är jag bara så glad över att vara hemma och att inte vara på ett plan. Ligger i morsans soffa, dricker coca cola och försöker jobba ner febern. Är så tacksam över svensk sjukvård.